När jag tagit en buss in till stan möts jag av två killar som går rakt mot mig...
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
Paranoid som jag är skannar jag genom deras kroppar efter något som kan tyda på något lagad hot.
Min blick fastnar på ena killens hand där en lång tatuering sträcker sig från handen mot armbågen, och om jag inte tar fel så har jag sett den förut.Paniken växer, och jag försöker snabbt komma på en plan, jag söker med blicken efter en räddning, min blick fastnar på en gränd med ett högt staket, och innan någon av dem hinner reagera vänder jag stegen och höjer farten mot gränden och staketet.
Jag tar sats och slänger kroppen mot staketet och jag, otroligt nog, klarar att ta mig över staketet. Jag som trodde jag tappat allt det här för länge sen.
Jag vrider blicken mot dem två männen som rusar mot staketet och jag sätter fart mot en stor gata full med folk, där skulle jag lätt kunna gömma mig.
Jag springer så fort och långt jag orkar innan mjölksyran tar över min kropp och jag måste sakta ner och vila.
Jag lägger händerna på mina knän och lutar mig fram medans jag jag söker med blicken efter männen, som tur var så hade jag tappat bort dem och jag kunde återgå till en vanlig vardag.
Jag rundade ett hörn och framför mig mötte jag en stor galleria.
'Där måste det finnas ett cafe' sa jag tyst till mig själv och med långa, och trötta steg gick jag mot ingången. Gallerian var inte lika full och det var tyst, som tur var för just no orkar jag inte fler personer som tittar snett på en när man passerar dem.
Nu gick jag med mera bestämda steg mot närmaste ställa där jag kunde få äta, som oturligt nog var starbucks.
Jag har aldrig gillat starbucks, den lämnar massa minnen efter sig, med en suck styr jag stegen mot kassan.
Killen som står i kassan pryder sina läppar med ett leende när jag ställer mig vid kassan.
" hej, vad vill du ha?" Säger han, dock en aning oförskämt.
"Jo, kaffe och en ostmacka"
Han nickar lätt och går från kassan för att fixa allt.
Jag lägget armbågen mot bänken och lutar huvudet mot handen.~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
SHIT dehär är omöjligt ok så kort kapitel herregud,
men jag har inte mått så bra den senaste månaden så förlåt för det ska verkligen börja fokusera på det här nu 😅💓
jahopp ett kort kapitel utan cliffhanger första gången
tråkigt i slutet tho, men jag försöker iaf hahahh 👅😂
YOU ARE READING
Don't call me baby
RandomMeghan har precis flyttat själv till Sverige för att få en ny start och försöka glömma sitt förflutna, fast det går inte riktigt som hon tänkt sig