American girl (swe)

Juli 1/2

'Koffein brist förstör allt'

Den starka doften av exklusiv parfym och kaffe slår mot mig som en vägg när jag tagit stegen in i tax-freen, runt om mig i den ljusa vita lokalen finns hyllor av godis, smink och solglasögon så långt mina gröna ögon kan se. Långt ner i högra änden av lokalen ser jag en liten Starbucks skylt lysa svagt, perfekt tänker jag och går med snabba steg mot den lilla kaffe shoppen.

Väl på insidan är odören av kaffe mycket starkare och jag känner hur mitt sug efter någon sort av koffein blir allt starkare och starkare. Jag svänger lustfyllt förbi alla dessa människor som råkar stå i min väg och ställer mig bestämt sist i kön, jag rättar till mina jeansshorts som åkt upp en bit och tar upp min mobil ur fickan för att kolla tiden, på skärmen står det 17:43 mitt plan lyfter 18:00 vilket betyder att jag har exakt sjutton minuter på mig att införskaffa en is kaffe innan jag måste vara vid min gate, det hinner jag, eller? Jag försöker ta en titt åt sidan för att se om det ens är någon idé att jag står här och väntar men med alla dessa desperata människor som tränger sig förbi ser jag inte ett skit, så jag ställer mig försiktigt på tå och försöker få en glimt över hur många kaffe sugna personer det är emellan mig och min efterlängtade is kaffe, och det är i lägen som dessa som jag önskar att jag inte var så fruktansvärt kort. Sju personer som jag kan avskilja står emellan mig och den blonda baristan bakom kassan, jag suckar tungt och drar ena handen igenom håret i ren frustration. Inte en chans att jag kommer hinna med flyget om det går i den här takten tänker jag och lutar all min vikt mot den mörka träväggen, men plötsligt hörs en signal och en len kvinnlig röst strömmar ut genom högtalarna "flyg 284 mot Dublin med avgång 17:50 är redo för ombordstigning." Och som i ett mirakel rör sig fyra affärsmännen längre fram i kön och lämnar sakta men säkert kön, de lämnar efter sig ett stort glapp i kön som tjejen framför mig genast fyller. Ett steg närmare lyckan, tänker jag och stapplar genast fram bakom henne. Efter cirka fem oändligt långa minuter är det bara jag och tjejen framför mig kvar i kön, hon har axel långt ljusbrunt hår med skrik rosa toppar och en något för kort lila sommarklänning trädd över kroppen, tyvärr ser jag inte mer än hennes rygg men jag slår vad om att hon är snygg, hon har liksom det där självförtroende som snygga populära A-listare brukar ha, men vad vet jag. Plötsligt blir det hennes tur och jag hoppas innerligt att hon inte vill ha något avancerat som typ en laktos och fett fri jordgubbsfrappocino med extra jordgubbssmak, men hon yttrar inte ett ord utan bara stirrar blint på listan med olika drycker. Hon står säkert och stirrar på det stora plakatet i minst två minuter innan barista bakom disken börjar bli otålig och harklar sig för att försöka få hennes uppmärksamhet men hon rör inte blicken en millimeter. Jag tar upp mobilen och checkar tiden 17:57, shit, varför händer detta alltid mig. "Ursäkta, men mitt plan avgår klockan sex vilket är i princip NU, så skulle du kunna vara så snäll och beställa något. Helst idag." Mina ord lät nästan lite för snälla i jämförelse med hur frustrerad jag egentligen är men det är ingen idé att börja ett bråk som skulle ta mig alldeles för lång tid att avsluta. Tjejen med den lila klänningen vänder sin blick mot mig, hon är inte lika snygg som jag trodde men ändå tillräckligt vacker för att få mig att framstå som en svag sjua på 'skönhetsskalan'. Hon skannar mig uppifrån och ner med sina stora bruna ögon och lägger sedan håret på vänster sidan innan hon tillslut vänder sig mot baristan som blivit något uttråkad och står och pillar med naglarna, "Har ni inga drycker med apelsinsmak?" Frågar tjejen samtidigt som hon tuggar högljutt på sitt tuggummi, baristan ger henne en besvärad blick och skakar långsamt på huvudet "inte? Aja då får du ha en fortsatt bra dag." Sedan går hon långsamt mot dörren men precis när hon tagit tag i dörrhandtaget så vänder hon sig om och tittar på mig med ett lurigt ansiktsuttryck, "du förresten," säger hon och drar upp armen och pekar på väggen "den är två minuter över." Sedan öppnar hon dörren och försvinner. Jag vänder mitt huvud mot väggen så fort att jag nästan får en whiplash och får syn på en liten silvrig klocka högt upphängd på väggen som visar att klockan precis slagit två minuter över sex, "fan också!" Nästan skriker jag ut och börjar springa.

När jag väl hunnit fram till min gate finns det knappast någon luft kvar i mina utbrända lungor och svetten rinner sakta men säkert ner för pannan. Det var tydligen längre till gaten än vad jag trodde, jag håller mig upprätt genom att luta mig framåt och hålla mina darriga händerna på låren. Sakta men säkert börjar jag att få tillbaka andningsförmågan så jag rätar på mig och blickar ut över rummet. Cirka femtio tomma svarta stolar och knappast en människa syns till men något som däremot känns till är paniken som växer snabbt i magen, varför är jag så otroligt dum, VARFÖR? Tänker jag och går mot flygvärdinnan som står bakom ett podiet och fifflar med en dator, det är väll knappast någon idé att jag frågar, de har säkert redan åkt. Bra jobbat Jessie, verkligen.

"Ursäkta," harklar jag mig tyst och kvinnan bakom podiet tittar upp med ett svagt leende på läpparna "jag heter Jessie Adams och det är tänkt att jag ska åka med flyget till Kalifornien som ska ha avgått 18:00, är det försent eller kan jag gå ombord?" Min röst är så dåv att jag nästan inte kan höra vad jag själv säger men av uttrycket i flygvärdinnas ansikte tror jag att hon hörde mig. "Aha," säger hon bara och börjar knappa in något på datorn framför henne, vadå 'aha' kan hon inte säga något mera "det måste vara dig de väntar på, min kollega skulle just efterlysa dig i högtalarna." Säger hon tillslut leendes. Åh tack o lov tänker jag och känner hur klumpen av panik som växt till sig i magen äntligen släpper, för att behöva ringa hem och behöva berätta att jag missat planet skulle inte va en höjdare precis. Plötsligt känner jag någons arm slå mig försiktigt på axeln vilket får mig att komma tillbaka till verkligheten, jag tittar upp och möter flygvärdinnas gröna vänliga ögon,
"får jag be om pass och biljett, tack" i detta läge är jag så extremt glad att jag nästan skulle kunna studsa runt av lycka, men jag bestämmer mig för att inte göra det, med tanke på hur opassande det skulle vara. Jag tar av mig min vita Vans ryggsäck och sätter ner den på det mörkblåa podiet framför mig och börjar gräva runt bland alla grejer som jag lyckats få plats med, och efter vad som känns som en evighet hittar jag passet och biljetten som ligger inlindad i ett par rosa hörlurar, jag trasslar upp hörlurarna och ger henne passet och biljetten, hon skannar biljetten och tar en titt på bilden i passet "det är jag på bilden. Jag lovar," säger jag med klang i rösten "råkade bara ha en extremt dålig hårdag precis när de var dax att fotograferas." Skrattar jag tyst för mig själv i ett tappert försök i att lätta upp stämningen. Hon skrattar lite humor löst och lämnar tillslut över passat och den skrynkliga biljetten "ha en trevlig och säker flygtur." Säger hon med en varm röst och öppnar dörren till den mörka gate korridoren.

36..37..38...39, yes! Jag pressar mig emellan de  gråa stolarna och sätter mig på min plast som råkar vara längst in mot väggen, mellanrummet mellan mina fötter och stolen framför är knapp och jag märker redan att jag börjar få kramp i högra benet, men det finns ju folk som har det värre tänker jag, plus att jag iallafall har fönstret på min sida. Jag tar upp min silvriga mobil och kollar klockan, 18:06 visar skärmen. Jag pluggar i de rosa hörlurarna i öronen och melodin till 'lost in paradise' börjar eka i öronen, jag drar upp bena på stolen, lutar mig mot den kalla väggen, och efter en stund känner jag hur bristen på koffein sakta tar över i min kropp. Sekund efter sekund känner jag hur mina ögonlocken blir tyngre, och utan att jag knappt lägger märke till det är flygplanet uppe i luften och tillslut svävar hela jag iväg mot drömmarnas land. Bokstavligen.

***
Hej kära läsare, du har just läst HELA kapitel två av min bok 'Amerikan Girl' jag hoppas innerligt att du tyckte om det och kan tänka dig att läsa de kommande kapitlen, och om du skulle vilja läsa vidare så skulle de uppskattas om du vill ge boken en like eller en kommentar. Tack än en gång för ditt stöd.

Kram, Thailexa!