Håll om mig (svenska)

Kapitel 1. Tone och Adam

Jag har fått nog av det här rummet nu. Efter 3 år har jag memoriserat varenda liten spricka i väggarna och varenda fläck på gallret. Det lilla hålet i det högra hörnet, som sedan blir till en spricka som löper över hela väggen ner till mitten av rummet där den möter golvet. Den avflagnade, grå, ogästvänliga färgen vid sängens kant och lukten av avlopp som sprider sig i rummet varje gång någon spolar.  I början var det jobbigt, jag spenderade ofta flera timmar sittandes i min säng, jag grät ofta. Nu är det inte lika jobbigt, jag har vant mig vid lukterna, ljuden, rutinerna och ensamheten.

Det bara 2 månader kvar i den här hålan, sen är jag fri. Jag kan göra vad jag vill igen, jag kan gå hur långt som helst utan att det är en stor mur i vägen, äta vad jag vill, duscha när jag vill. Friheten är precis runt hörnet, allt jag behöver göra är att ligga lågt och inte hamna i trubbel. Jag har blivit skickad till isoleringscellen fem gånger, då jag hamnat i slagsmål. När jag kom till fängelset trodde jag inte det fanns en hemskare plats än min cell, men isoleringen tar det priset. Att behöva spenadera tid i ett tyst och kolsvart rum är verkligen inte min grej, jag kan inte föreställa mig att det är någons grej när jag tänker efter. 

Nu kanske det är dags att jag berättar lite om mig själv. Jag heter Tone, och det är precis vad alla kallar mig. Jag växte upp i ett litet område, med min mamma, min storebror och delvis min pappa. Min pappa arbetade väldigt mycket när jag var liten, han var advokat och reste runt under långa perioder. Min mamma har alltid varit den som har tagigt hand om mig och lärt mig allt jag kan. Oliver, min storebror, är väldigt snäll och godhjärtad, när man väl lär känna honom. Jag har väl alltid varit familjens lilla energiknippe, glad, studsig och alltid nya idéer och tankar kringa allt och alla.

När jag var liten, var det en bra sak att jag var lite energisk, men när jag började skolan fick jag det jobbigare. Jag orkade inte sitta still på lektionerna och lyssna på vad läraren hade att säga, istället ritade jag i min anteckningsbok. De gånger läraren frågade mig en fråga eller undrade varför jag inte lyssnade, kunde jag inte riktigt svara. Vad skulle jag ha sagt? "Förlåt, men jag orkar inte lyssna, för du är hur tråkig som helst, så jag ritar istället"  

Istället satt jag bara tyst, och läraren ställde frågan till en annan elev.  

Detta ledde till att jag hamnade efter i skolan och när det var dags för betyg och sånt gick det inte alls bra. Jag hatade skolan och var inte där ofta,  istället stannade jag hemma, eller så gick jag till rampen på gatan bredvid biblioteket. Skateboards har alltid fallit mig i smaken och en stor del av min barndom spenderade jag på den där rampen. Killarna tyckte att det var konstigt att en tjej åkte skateboard, men i senare år blev det bara uppskattat. Jag har aldrig riktigt haft en tjejkompis. Visst, jag pratade med tjejer och så, men vi delade inga intressen. 

Adam och jag träffades på rampen när jag var 10, sen dess har vi hängt ihop. Han är min bästa vän, och vi gör allt tillsammans. Eller ska jag säga gjorde? Det var 3 år sen vi träffades, han har inte hälsat på mig en enda gång. Det gör mig lite arg, om han skulle sitta ensam och instängd skulle jag komma och göra honom sälskap direkt. Det går inte en dag utan att jag tänker på honom och vad jag gjorde, jag skulle ha tänkt mig för, då skulle jag inte ha suttit här idag. 

Eftersom att jag fick underkännt i de flesta ämnena struntade jag i gymnasiet och började leta efter ett jobb istället. Jag fick ett jobb i områdets mataffär där jag plockade upp nya varor och jobbade på lagret, kassorna fungerade inte riktigt för mig, jag klarar helt enkelt inte av att sitta stilla för länge. Några månader senare frågade min pappa mig om jag ville komma och jobba hos honom. Jag har aldrig riktigt sett mig själv som en advokat så jag sa nej. Jag har alltid velat ha en egen talk-show. Jag vet, jag vet, det låter jätte töntigt men det har alltid varit en av mina drömmar. Men eftersom jag har spenderat de senaste åren inlåst i det här fängelset så har jag inte kunnat gjort någoting åt den drömmen.

Om jag bara hade tänkt mig för. 

__________________________________________________________________________

Hooola 

Ganska så seg början, men ni får hålla ut... DET BLIR BÄTTRE!

Och när ni ändå är här kan ni väl lämna en kommentar eller bara klicka på Vote, ett litet tryck och du gör min dag...Det är väl inte för mycket begärt?

Det finns en liten bild på Tone på sidan :)

Fråga om ni undrar nåt, nästa kapitel kommer så snabbt som möjligt! 

Hugzz