Håll om mig (svenska)

Kapitel 2. Ungdomsanstalten

. // Heeeej allihopa, ojojoj, hade helt glömt bort att jag börjat skriva på den här..... Men såg nu att jag hade fått någon kommentar och det var ändå några som hade läst, så nu fortsätter jag! Hoppas ni hänger kvar här! //

*flashback*

"Tone för i helvet!?"
"Ta det lugnt, jag har allt under kontroll, hämta brandsläckaren nu."

Adam sprang iväg runt hörnet och kom tillbaka nån minut senare med skolans brandsläckare i handen. Han ansikte var blankt och hans pupiller var stora, jag försökte inte visa att jag var rädd. 

"Hur får man upp den här?" skrek Adam. 
"Bara ge den till mig!" Mina händer skakade och jag funderade på om det verkligen kunde vara någon kvar där inne.
"Adam?"
Han svarade inte utan stod bara och stirrade ut i luften, hans andning var häftig och han såg väldigt spänd ut.
"Adam!?" sa jag en aning högre.
Han ruskade på huvet och det såg ut som han precis hade vaknat.

"Det finns inget vi kan göra, det är bättre om vi sticker." Jag försökte låta lugn.
"Men, hon är ju..." Adam pekade skakigt mot den öppna dörren
"Jag vet, men det finns inget vi kan göra, vi borde dra innan polisen kommer." sa jag samtidigt som jag försökte att få loss spärren från brandsläckaren en sista gång, men det var lönlöst. Jag tittade upp och såg hur lågorna nu slickade väggarna utanför klassrummet. Ljudet av brandlarmet var outhärdligt och jag visste att brandkåren skulle komma vilken minut som helst. ”Fan fan fan fan” sa jag och släppte brandsläckaren som landade på kanten och välte med en smäll. Den rullade iväg mot matsalen. Jag tog tag i Adams hand och drog iväg honom mot huvudingången.

*end of flashback*

Jag vakande upp med ett ryck, jag var alldeles kallsvettig och hela sängen var blöt. Mina tårar syntes på den bruna kudden, jag vände på den för att slippa se det. Under hela min tid här i fängelset har det inte gått en natt utan att jag drömt om vad som hände. Jag har försökt att glömma bort det hemska minnet av den kvällen, men det har etsat sig fast i mitt huvud. Idag är det bara tre dagar kvar tills jag blir frisläppt.

Jag tänker ofta på hur mycket jag har missat. Jag var bara 16 år när jag blev skickat till ungdomsanstalten, efter det har de flyttat om kring mig till olika fängelser. Det känns som att jag hela mitt liv bara blivit omkring flyttad. Min mammas och pappas relation är rätt svår arr beskriva med ord, det var inte så att de bråkade väldigt mycket som de flesta problembarns föräldrar gör. Eftersom att min pappa jobbade på väldigt många olika ställen så hände det rätt ofta att jag, Olivier och min mamma fick flytta med honom. Jag försökte gå i en och samma skola så länge som möjligt med ibland blev det alldeles för långa flyttar.

En ungdomsanstalt ser inte riktigt ut som ett typiskt fängelse, utan mer som ett riktigt billigt hotellrum. Jag bor ensam, för tydligen så ”kan jag skapa problem för mig själv och andra” när jag vistas för mycket med en och samma person, vilket är rätt sant, med tanke på att de senaste två jag bodde med slutade båda med ett ärr eller två. Jag gillar inte människor, okej?

Den allt för välbekanta klockan ringer och jag kliver upp ur sängen. Jag går ut genom dörren och säger hej till Lips (som egentligen heter Anna), genom en nickning. Hon är nog den enda på det här stället som jag inte vill skada… Jag vet inte riktigt varför hon sitter inne, det är inte riktigt en sak man pratar om här.

Jag tittar bort mot slutet av den målade korridoren, som på ett desperat sätt försöker uttrycka ”lugn och glädje” enligt vakterna. Jag tror däremot inte att jag är den enda som tycker annorlunda. When you speak of the devil… Här kommer vakten ur dina drömmar… Han har ett tungt ansikte med hårda drag och hans kropp är aningen större än idealet, där av hans ”fängelsenamn”- Chubby.

Så här står jag nu, 19 år gammal, 3 dagar kvar tills jag blir utsläppt från det här ruttna hålet fyllt med kriminella ungdomar som alla tycks ha misslyckats med livet, bara 3 dagar kvar till jag får träffa min familj och mina vänner igen och allt bli som vanligt, 3 dagar. 

// Så, jag har inte hunnit läsa igenom den så jag uräktar felstavningar...

Tack för att du läser! //