It's a GIRL thing || O.R.[paus]

~Kapitel 14

Orkar inte skriva vems perspektiv det är mera i början av kapitelet. Det är alltid huvudpersonens (Marias) om jag inte då har typ skrivit ~Omars perspektiv~.

Tack för att ni läser!

// Miranda

***

Efter en stund kommer Sofie och Vilma upp med händerna full med godsaker, till och med mamma kommer upp med vissa saker.

"Så, gå och lägg er i tid, ... visst?" frågar mamma före hon stänger dörren till mitt rum.

"Jo! Mamma! Gå nu!" Ropar jag och kastar en kudde mot henne, men såklart hinner hon stänga dörren före den träffar henne. "Såå, berätta."

"Vadå?" Frågar Sofie.

"Varför ni är här? Jag bjöd ju er inte och ..-"

"PLIING!" Jag tar upp min mobil och kollar på min nya notis, det är Fellebjörnen som har sickat; Heej! Maria, kan du chatta nu eller?

"Snälla, kan du stänga av mobilen vi har något viktigt att berätta." Säger Vilma.

"Okej, förlåt. Jag har varit lite borta på sista tiden, berätta nu, jag lyssnar." Svarar jag och stänger av ljudet på mobilen och lägger upp den på min säng.

"Joo, det är att, ...." Paus. " ... vi alla ska bort nu över sommarlovet. Våra föräldrar hade planerat så vi skulle vara borta samtidigt, men alla hade glömt dig. Förlåt Maria." Berättar Alexandra med tårar i ögonen.

Vad sa hon just!?

Dom kan inte bara lämna mig själv här i Stockholm.

Det är ju snart jag som börjar gråta.

Mina bästa vänner, tänker åka nångona stans över sommarlovet, och lämmna hit mig.

Nej!

Jag tillåter det inte!

"Maria, du blir väl inte såder arg nu vah? Eller får en sån där panik-attack, när du kan slå sönder något?" Frågar Sofie försiktigt mig samtidigt som hon lägger sin hand på min axel.

Snabbt som blixten drar jag mig undan och tittar bort.

"Maria. Snälla sig nåt!" Ber Alex och jag känner hennes blick i mitt bakhuvud.

Varför?

FAN! JAG HATAR DEM!

Fast ändå inte, det är ju inte deras fel att de måste åka någon stans med familjen ... men det är heller inte roligt att ha tråkigt hela sommarlovet.

Jag måste säga förlåt åt Sofie, jag vet ju att jag har det där agressiv problemet. Jag blir rasande av småsaker. Men nu just tar mitt humör över, jag kan inte ens säga förlåt.

"Kan ni lämna mitt rum! Jag vill vara ensam ett tag." Säger jag ganska argt, men jag gör mitt bästa.

De lämnar rummet omedelbart och jag hoppar upp i sängen och sätter mig på kudden så jag lutar mig mot rums hörnet. Sedan drar jag upp knäna till ansiktet och brister ut i gråt.

Jag hade aldrig trott att jag skulle börja gråta över det här ...

Haha, jag är löjlig, det är ju bara en sommar ...

Inget farligt ..

Jag kommer säkert att klara mig. Eller kommer jag? Hur fan skulle jag veta det!?