-Felix perspektiv-
Pip pip pip pip...
Väckarklockan ringer varje morgon klockan 08.00, tänker jag. Till och med på fredagar...
Jag går upp, stänger av väckarklockan och sätter på mig en enkel, militärgrön T-shirt, ett par mörkblåa jeans och ett par vanliga sneakers.
Ute var det strålande sol och klarblå himmel. En typisk första juli-dag alltså.
När jag gick nerför trappan till köket så kände jag hur en doft av jordgubbar fick mig att le en extra gång. Pappas tjej hade ordnat jordgubbar med mjölk till oss alla. Theo och Sonja satt redan där med munnen full av jordgubbar.
"God morgon på er. Sovit gott?" Undrade jag.
Båda nickade.
Bussen var försenad med två minuter. Fast med såhär mycket folk så kändes det mer som två timmar.
När jag steg på bussen och visade busskortet så såg jag hur en tjej i 14-års åldern satt med en The Fooo Conspiracy-tröja på bussen. Tröjan var från webbshoppen, så självklart kände jag igen den. Jag var säker på att hon skulle komma fram inom en minut.
Och mycket riktigt, några sekunder efter den tanken så kom hon skrikande fram till min sittplats och frågade efter autograf och bild.
Hon var brunhårig med ett födelsemärke vid näsan och brungråa ögon.
När bussen var framme vid studion steg jag av och riktade fotstegen till studion. Vinden blåste svalt, men skönt, i min nacke och jag försökte att ignorera att skon skavde.
När jag öppnade dörren till studion så hörde jag hur Ogge och Oscar sjöng på Fridays are Forever och hur Omar nynnade på den.
"Bro, varför var du sen igen som du var igår, i förrgår och alla dagar innan det?" frågade Omar skämtsamt.
"Jag kände för det" svarade jag och skrattade.
Efter lunchen på donken så gick jag och resten av gänget tillbaka till studion. Vi skulle provsjönga på vår nya låt Run with us. Katia kom in med lite te till Ogge som hade fått världens förkylning.
"Hur mår du?" frågade jag.
"Halsen bränns och gör ont, näsan rinner och huvudet dunkar. Det låter som att jag är okej" log han snett.
Jag nickade och fortsatte att sjunga.
Hela dagen hade jag längtat efter att gå in på Pressbyrån och köpa en Kinder Maxi och det skulle jag göra precis nu.
Affären hade väldigt många kunder idag, så det var svårt att röra sig runt i butiken.
När jag var framme där Kinder Maxi brukar vara så såg jag att den hyllan var tom.
Jag såg en blond tjej som jobbade där och gick fram till henne.
"Ursäkta, är alla Kinder Maxi's slut?" undrade jag.
"Jo, ja, det kan man säga" sa hon kortfattat.
"Vad menar du?"
Tjejen ställde i från sig lådorna med godis och suckade.
"Vi har försökt att köpa in fler, men de säger att alla försvann igår och att företagets produkter är stulna."
Jag tappade nästan andan. Var alla försvunna?!
"Är det sant?" frågade jag häpet.
"Att vi inte kan köpa in fler är sant, men att företagets produkter är stulna kan bara vara ett rykte."
Jag gick därifrån och klev ut genom dörren utan en Kinder Maxi. Att bli utan en var kanske inte en så stor fara, men att det inte går att köpa de någonstans kändes som en smäll i hjärtat. Nu när det var sommar, sol och FoooFriday så var det också en dag UTAN Kinder Maxi!
Hur skulle detta sluta?
