Min prins.

2. Oförutsägbar

Jag och Zach gick i tystnad ut till trädgården. Det var en pinsam tystnad som gjorde mig obekväm.
"På baksidan finns en dörr direkt ut till trädgården." mumlade jag.
"Du tycker jag att vi går dit, den fagra prinsessan Adelle, eller vad säger ni?" flinade han. Jag suckade och himlade med ögonen.
"Skippa det där tack." svarade jag.
"Skippa vad?" undrade han, fastän jag vistte att han visste vad jag menade.
"Hur du pratar" svarade jag irriterat.
"Hur pratar jag då?" svarade han drygt. Hans svar fick mig att vilja kasta en kruka i huvudet på honom och lämna honom på marken medans jag gick tillbaka in till tronsalen och medelade hans föräldrar att dom sorgligt nog aldrig mer får se deras son.
"Här är dörren ut" sa jag istället och pekade på en dörr bredvid oss.
"Ah, efter dig." sa han och höll artigt upp dörren. Jag mumlade ett tack och gick ut i trädgården. Min klänning tog i marken när jag gick så jag lyfte lätt upp den så att den inte skulle bli smutsig.
"Vad var det du ville se i trädgården då?" frågade jag och vände mig om mot honom.
"Ja jag var inte intresserad av blommorna eller växterna, jag var mer intresserad av dom vackra prinsessorna i trädgården" svarade han och tog en hand under min haka.
Hans svar fick mig att rodna samtidigt som jag ville spy.
Han granskade mitt smala ansikte som han höll i sin hand och vred det åt höger och vänster.
"Synd, för jag tänker bara visa dig blommorna." sa jag oförskämt och slog bort hans hand från min haka. Jag vände på klacken och gick bort mot rabatterna.

"...och ovanför den här bänken ser vi en syren." avslutade jag min rundtur.
"Ja låt oss slå oss ner på bänken" sa Zach plötsligt som inte hade sagt ett ord på hela rundturen. Jag funderade på det ett tag och nickade sedan. Vi gick och satte oss på bänken. Av ren reflex sparkade jag av mig klackskorna och lät mina fötter andas. Det var en lång tystnad. Jag satt och stirrade upp mot himlen medans jag såg att han granskade mig i ögonvrån. Efter ett tag öppnade han munnen:
"Du är speciell."
"Vaddå speciell?" fnyste jag tillbaks.
"Ja, du är inte riktigt som andra prinsessor jag har träffat. Du är mer..."
"Klumpig? Slavrig?" försökte jag med.
"Nja, mer... oförutsägbar" svarade han med ett bländande leende.
"Så oförutsägbar är postivt?" frågade jag och höjde ena ögonbrynet.
"Absolut. Alla andra prinsessor går oftast placera i en box efter bara några minuter. Men du, jag har fortfarande inte lyckats lista ut hur du är och än mindre lyckats sätta dig i en box. Dessutom så är du otroligt vacker." Det sista sa han med ett flin och blinkade med ena ögat åt mig. Jag tänkte att om man staplade hans självförtroende till en pelare så skulle man få svindel om man tittade ner från pelaren, därav spykänslan i min mun. Men jag kände ändå att min kinder blev lite smått röda så jag stirrade snabbt ner i marken. Jag kände hans lycka av triumf i luften och skämdes lite. Han tog åter igen mitt ansikte i sin hand. Han lyfte mitt ansikte så mina ögon åter igen mötte hans bruna. Vi satt så ett tag och stirrade in i varandras ögon. Hans hand höll fortfarande mitt huvud i ett stadigt men mjukt grepp. Plötsligt såg jag ögonen närma sig och jag insåg att även våra läppar närmade sig. Jag såg hans ögon slutas och i och med att ögonen försvann så släppte förtrollningen. Jag reste mig upp, tog mina klackar och sa snabbt:
"Jag tror vi måste återvända till tronsalen, prins Zach." han såg förvånad ut där han satt. Sen såg man en skymt av ilska i hans blick innan han ryckte på axlarna och sa:
"Visst" så han reste sig upp och vi började gå mot tronsalen igen. Samtalet på väg tillbaka var mest formella saker, inget personligt. När vi svängde mot tronsalen så såg jag pappa stå med Kung Karl och Drottning Chloe utanför och prata. Dom log när dom såg oss.
"Zach! Där är du ju. Vi sa ju att vi skulle åka hit över dan men Kung Philip har erbjudit oss att stanna ett tag."
"Oj! Tack så otroligt mycket Kung Philip. Vilken gästfrihet." sa Zach och log.
"Ingen orsak, känn er välkomna att stanna så länge ni vill och har möjligthet till. Eller hur Adelle? Visst skulle du tycka det var kul med lite sällskap?"
"Abslout, ni är så välkommna!" sa jag med mitt mest falska leende som jag hoppas att ingen genomskådade.... snälla... någon.... häng mig.