Moving on (Magcon C.D)

1.3

Lyssna på:

All we do av Oh Wonder
Medan du läser kapitlet:

Alisons perspektiv

"VAD HAR HÄNT???" Frågar Mackenzie och slår upp dörren.

"Jag och Mike ska gifta oss" säger jag och snyftar.

"Omg Ali det är ju bra!" Säger Mackenzie glatt.

Jag skakar på huvudet "nej Mac, det är en sak jag måste berätta"

Camerons perspektiv

Efter vi spelat in videon så sätter jag mig ner i soffan.

"Pappa? Kan vi åka och köpa glass med Nash?" Frågar Zac.

Nash hade kommit över för att se hur det går. Såklart så litade jag på Nash.

"Visst" svarar jag enkelt.

"JAAA DÅ GÅR VI MED FARBOR NAAASH" säger Hayden glatt de springer ut ur dörren.

"Vet du vad?" säger Nash.

"Nä"

"Detta är det bästa som hänt dig, tänk på det" säger Nash och smäller igen dörren.

Om han bara visste vad som skulle hända.....

Mikes perspektiv

Min mobil började ringa. Jag tar upp den och ser att Mackenzie ringer.

"Hej sister" svarar jag.

"Var är du?" Säger Mac allvarligt.

"3 minuter från huset. Strax framme, hur så?" Frågar jag.

"Mike vi måste prata. Inte om bröllopet, grattis förresten. Men du , jag och Alison måste ha ett rejält snack" mumlar Mackenzie.

"gråter du?" Säger jag i panik.

Vad har hänt.

"Hejdå M"

Mackenzies perspektiv

Jag går gråtandes fram och tillbaka i Alisons och Mikes rum. Nej detta kan inte vara sant.

Varför har hon inte sagt det innan?

Jag skakar på huvudet och slår hårt i väggen.

Plötsligt öppnas dörren och Cameron kommer in.

"Var är barnen?" Frågar jag.

"Vad har hänt här?" Frågar Cameron oroligt.

"Alison berätta" mumlar jag och ramlar ner på golvet.

"Jag har fått Cancer"

Cameron bara glor på henne "varför har du inte sagt något innan??"

"Det är inte bara det" säger jag och stirrar in i det tomma.

"Jag är med barn också" säger Alison och brister ut i gråt, igen.

Jag reser mig upp "Cameron var är barnen?"

"Med Nash och äter glass, de kommer snart förmodligen"

Jag nickar och går ut ur rummet med Cameron bakom mig. Vi går mer och sätter oss i vardagsrummet.

"Vad nu.." Säger Cameron.

Jag skakar på huvudet "jag vet inte Cam, allt har bara gått så fort jag hinner inte med något längre. Cameron, jag blev mamma med tvillingar när jag var 17. I 2 år har jag tänk på att hitta ett hus och flytta in där med barnen.....och dig"

Cameron stirrar på mig en lång stund.

Jag drunknar i hans ögon. Jag har känt så länge men hjärtat har tvekat och den har fallit för många andra för att lura sig att det inte är äkta känslor.

Men nu fattar jag det, hela denna tiden. Jag hatade inte Alison för hon var arg på mig eller hatade mig. Jag var arg på henne för hur hon och Cameron gillade varandra, kollade på varandra. Medan den äckliga personen, jag. Inte hade någon.

Förutom Megan. Att veta att hon inte ens är nära mig eller har hört av sig får mig att må lika dåligt som en sjöman efter att ha ätit en dålig taco och seglat ut till havs.

Jag älskar Cameron. Både som vän, bästa vän, min pojkvän. Eller aa, som pappa till barnen.

.

"jag är ledsen Mac, jag är inte redo för det. Min mamma och syster accepterar inte att jag gjorde dig gravid. Att jag kallade dig saker, det var bara för mycket. Jag har aldrig ens gillat dig på det sättet.."

Det känns som hela jag smälter och blir en stor sten. Klumpen i min mage känns som om den ska explodera. Mitt hjärta har stannat.

"Säg något" mumlar han.

"Jag kan inte fatta att du fortfarande inte fattar det...CAMERON, jag har varit kär i dig sedan första dagen vi träffades. Att du inte fattat det. Varför tror du att jag inte gav upp? Hopp var det ända som fanns. HOPP om att DU skulle börja gilla mig för att ha ändrat dig och fått dig må bättre. Varför tror du jag låg med dig? 'FÖR ATT HA KUL' Cameron, jag fucking älskar dig och du bara nobbar mig. Vi har barn tillsammans, våra mammor är med varandra varje dag"

Dörren slås upp och en förvirrad Mike kommer in.

"Var är hon?"

"Uppe" svarar jag med ett medlidande leende.

"Jag är så hemskt ledsen Mac-" börjar Cameron men jag avbryter hans bullshit.

"Nej Cameron, jag är ledsen"

Jag reser mig upp och går besviket upp för trapporna.

"Förlåt" ropar Cameron efter mig.

"Hur många gånger måste jag bli besviken innan du ska fatta att ett förlåt inte räcker?"