Det var måndag den 5 februari och jag var på väg hem från skolan, precis som alla andra måndagar.
Jag var på väg till min lillebrors klassrum som var i en annan byggnad då en gråhårig kvinna snuddar handen vid min axel, liksom för att stoppa mig.
"Åh, vad fint hår du har", säger hon. Jag är van att höra det, folk säger det nästan varje dag, att jag "ser ut som en ängel".
Jag säger "tack" och fortsätter gå med ett leende på läpparna. "Man ska inte vara avundsjuk, men det är jag ändå!" ropar hon sedan. Jag blir plötsligt ganska rädd, för hon har en hel del ilska i rösten, så meningen som kanske var menad som en komplimang låter mer som ett hot.
Jag börjar av ren reflex gå snabbare och springer in i en kille som är ungefär ett huvud längre än mig. Jag andas snabbt in hans lukt genom näsan, en blandning av parfym och cigarettrök. Jag backar och analyserar hans ansikte. Kraftiga ögonbryn, nästan som två håriga larver. Tydliga kindben, på huvudet sitter en keps och herregud, vad snygg han är. Han drar ut hörlurarna som han har i öronen, och stoppar mobilen som är en iphone 6 i bakfickan på jeansen och ler snett.
"Hej" säger han.
"Hej" säger jag frågande tillbaks.
"Eh, vad heter du?"
"Isabella, förlåt, men jag måste gå"
"Åh, okej." Säger han och biter sig tveksamt i läppen. "Men, kan jag få ditt nummer?" Säger han sedan. Jag tvekar en stund och säger sedan;
"Självklart" och tar mobilen han haft i handen några minuter.
Han ställer sig bakom mig, tätt intill min kropp och lägger huvudet på mitt. Jag viker undan huvudet och ställer mig mittemot honom samtidigt som jag frågar vad koden är.
"5 5 8 9" säger han. Jag låser upp mobilen, går in på "kontakter" och skapar en ny, slår in mitt nummer och ger tillbaka den.
"Tack" säger han och tittar tveksamt ner i mobilen för att sedan säga "Isabelle Autumn".
Jag ler blygt, säger hejdå och fortsätter gå mot min lillebrors klassrum.
"Jag hör av mig!" Ropar han när jag bara hunnit ta några få steg.
Jag nickar lätt precis som jag öppnar grinden till min lillebrors, Alexanders skolgård.
Jag går in på den något stökiga skolgården som är full av cyklar, fotbollar och andra leksaker. Två barn sitter och gungar i gungställningen strax intill klätterställningen, de vinkar till mig och jag vinkar tillbaks.
Jag sveper blicken över skolgården för att hitta den röda kepsen med texten "spiderman", som han alltid har på sig.
En tjej i samma ålder som Alexander kommer fram och frågar vem jag letar efter.
"Alexander" säger jag tyst och känner hur hon tar ett hårt grepp om min hand för att sedan dra med mig till hockeyrinken. "Där" säger hon och pekar upp mot en kulle, där sitter han ensam på en stor sten. "Tack" säger jag snabbt och skyndar mig upp till honom. "Alex, vi ska hem nu" säger jag tyst och lägger min vänstra hand på hans kalla axel. "Tur" säger han och hoppar ner från stenen, sedan går vi och berättar för hans fröken som är i 40årsåldern.
Hon heter Rut och ser mycket äldre ut än vad hon är, hon är otroligt liten, hennes hår tunt och nästintill vitt, ett par röda glasögon pryder hennes ansikte, som för övrigt var otroligt blekt.
"Jag tar med mig Alex hem nu" säger jag med ett påklistrat leende, jag tyckte verkligen inte om henne, Rut Karlsson. Hon fnös bara och sa "Gör det du" utan att röra en muskel i ansiktet, inget leende, inget påtvingat leende, inte ens ett höjt ögonbryn. Jag nickade samtidigt som jag drog slutsatsen att hon kanske inte hade några känslor, den där Rut Karlsson.
Jag tog Alexanders kalla hand och började gå mot våran gata, som bara låg några hundra meter därifrån. Alex var tyst hela vägen tills jag stannade upp och frågade om det hade hänt något. Han skakade kraftigt på huvudet och kliade sig i det bruna håret. "Eller, jo" sa han sedan, "jag får inte vara med och spela fotboll längre" säger han sedan tyst och tittar ner i asfalten. "Varför inte?" Frågar jag förvånat och böjer mig ner för att kunna se hans ansikte.
"För jag har glasögon" säger han ännu tystare. Alexander hade hade precis fått dom, han var sju år och hans glasögon var svarta och prydda med den röda texten "spiderman", precis som allt annat han ägde. Han var närsynt, och inte hade vi tänkt på det, vissa barn var ju så korkade att dom tyckte att dom tyckte att någonting som gjorde ett annat barns liv så mycket bättre och lättare, ett synligt hjälpmedel, var töntigt.
Jag suckade och sa att han skulle strunta i det, att han kommer få vara med snart igen när dom har vant sig.
Jag klev in genom ytterdörren och ropade "hallå" för att höra om mamma eller pappa var hemma, vilket de inte var.
Jag gick ner till mitt rum och skulle precis sätta mig i den stora svarta soffan som mobilen plingar.
"Hejhej, det är Felix, tänkte bara höra om du ville ses nånting?😘"
