Vargbröder - En ny ondska

TORAK

Där låg han, Torak. Hjälpöst utan krafter att resa sig. Det smärtade i bröstet där pilen hade träffat. Han mådde illa och han kände sig både yr och dåsig. Pilspetsen var förmodligen förgiftad, och då fanns det ingen chans att han skulle överleva. Hur kunde han varit så dum!

"Du lämnade lägret och Renn, bara för att du överreagerade sådär! Men det är ditt eget fel att du dör, för du var tanklös. Du glömde pilbågen, och du vet att man inte går ut i en snöstorm ensam!" tänkte han förargat för sig själv.

Plötsligt började en dov, kall mansröst, lika kall som den bitande vinden tala, "Dåraktiga pojke! Ger dig ut i stormen själv, och du överlämnar dig till mig frivilligt!" Men mannens skadeglada röst byttes plötsligt ut mot ett skri av rädsla. Genom den snöfyllda luften kom en stor, grå varelse med lysande bärnstensgula ögon, och blicken fäst på mannen.

Ulv landade framför Torak och kastade sig med ett språng på sitt byte. Torak såg hur hans vän kämpade mot mannen men giftet gjorde att han såg suddigt, och han var allt för svag för att hjälpa till. Mannen föll baklänges och tappade bågen som gled över isen. Turligt nog, stannade den inom räckhåll för den omtöcknade pojken från vargklanen.

Torak sträckte sig efter bågen och tog ett fast grepp om den. Han vred sig så att han låg på sidan för att komma åt kogret med pilarna. Den stora ansträngningen fick honom nästan att svimma.

Med stor möda reste sig Torak upp och såg på mannen. Märket för fredlösa, samma märke som Torak hade fått, var intatuerat den avsvimmades panna och på hans vänstra kind fanns ett klanmärke. Torak visste ingen klan som hade de märket. Det var ockrafärgat, men på mannens bleka hy blev de klart blodrött. Det var fem linjer som korsades av en stålblå ring. Han spände bestämt bågen och siktade rakt på mannens tinning.

Men så plötsligt blev han illamående igen och förmådde sig inte längre att stå och klumpigt satte han sig ner i snön. Svarta prickar dansade för ögonen på honom och han la sig krampaktigt ner och slöt ögonen. Det sista han hörde var ett gnyende "uff" från Ulv, "stanna flockbror".