Vargbröder - En ny ondska

RENN I

Hon tvekade, men tog sedan ner Fin-kedinns båge. Den var förvånansvärt tung och ännu vackrare på nära håll nu när hon höll den i sina händer. Hon hängde bågen över axeln och knöt fast påsen med laxkakorna i bältet. Hon hade packat ner några extra ifall Ulv skulle hitta henne. Sedan tog hon vasskorgen med sovsäcken och andra nödvändigheter och gav sig av. Hon tog inte den vanliga vägen ut i skogen, då Fin-kedinn förbjudit henne att lämna lägret skulle det vara väldigt avslöjande att gå oberört genom lägret. I rak motsat riktning mot tältöppningen lyfte hon tältduken och så tyst hon kunde tog hon sig ut. Bakom Fin-kedinns tält fanns torkställningen där alla korparnas hundar fanns bundna. De skulle utan tvekan avslöja hennes räddningsaktion, och hon hade därför avsätt en del av provianten som distraktion. Hon tystade de ivriga hundarna och gav var och en lite torkat kött och lugnande dem innan hon sprang vidare. Hundarna var alldeles för upptagna med att bråka om köttet än än med att följa efter henne. Bra, tänkte hon.

I bakgrunden kunde Renn höra hundarnas skall när hon begav sig längre och längre bort från lägret. Hon försökte hitta spår, men insåg snart att hon inte kunde spåra upp Torak själv, den bäste spåraren hon kände. Hon kallade på Ulv. Om hon skulle hitta honom behövde hon Ulv. Men Ulv kunde ha följt med Torak långt härifrån, eller också blivit tillfångatagen. Men så plötsligt hörde hon ett lågt gläfs.

"Ulv? Ulv, är det du?" viskade hon och gick ner på knä. Men ut ur de snöbeklädda snåren kom inte Ulv, utan en kolsvart ungvarg. Vargens smaragdgröna ögon tittade rakt in i hennes. Den tog några osäkra steg mot Renn. Hon tog en laxkaka från bältet och bröt itu den. Hon stärkte fram kakan och glupskt, utan att tveka, hade vargen tuggat i sig kakan.

"Du måste vara jättehungrig," sa hon till vargen som la huvudet på sned. Hon gav resten av kakan till vargen och tog upp en ny för att försöka locka fram den. Renn var inte det minsta rädd.

Vargen var så svag och utmärglad att den inte ens skulle kunna springa ifatt henne om den så försökte. Det var tydligt att den inte hade ätit, och pälsen var tovig och matt. Den var iallafall inte rädd för henne, vilket var en början. Det fick upp för henne att det här stackars djuret med största sannolikhet var för desperat för att vara rädd.

Vargen viftade svagt på svansen och åt ur Renns hand när hon gång på gång tog fram nya godbitar. Hon la handen på vargens skuldra och följde med handen över vargens rygg. Den ryggade först tillbaka vid beröringen, men fann sig snart i att Renn strök den över pälsen. Även om Renn tyckte synd om den stakars varelsen, var hon tvungen att fortsätta leta efter Torak, och att mätta ännu en mun räckte inte provianten till.

"Ulv! Ulv, var är du?" Hon reste sig upp och kallade på Ulv. Med motvilja lämnade hon den magrande vargen och fortsatte sitt sökande efter Torak helt ensam. Hon pulsade vidare i snön utan det minsta tecken från varken Ulv eller Torak. Det hade redan börjat mörkna och Renn hade fortfarande inte hittat några spår.

Hon slog läger under en gran som antagligen fallit under stormen. Granris låg överallt på marken, så hon lutade de kraftigaste grenarna mot stammen och använde resten som ved eller sovunderlag. I skydd från vinden gjorde hon upp en eld för att värma sig. Hon rullade ut sovsäcken och kände hur hennes händer började tina upp. Hon plockade upp en läderpåse och hällde ut innehållet. De torkade, skrumpna lingonen var inte mycket, men hon var tvungen att till goda hålla med provianten om den skulle räcka till både henne och Torak senare.

Nästa morgon hade stormen avtagit. Genom granrisen såg hon den klart isblå himlen.

Plötsligt bröts den isande himlen av ett svart stråk. Stammen gungade svagt och snö föll ner på sovsäcken. Ett svagt gläfs bröt tystnaden.

Renn drog kniven ur bältet och lyssnade spänt. Då stack en svart nos in genom riset, och Renn blev genast lungn. Det var tiken som antagligen följt efter henne i hopp om att få ännu en bit mat. Hon rotade fram resten av de torkade lingonen och la dem i en prydlig hög vid öppningen i vindskyddet. Ungvargen stack in nosen och slickade upp bären. Renn kröp ut ur vindskyddet och blev genast bländad av den vita snön. När hennes ögon vant sig vid ljuset började hon packa ihop. Hon la snö på den glödande elden, rullade ihop sovsäcken och packade ner allt igen. Hon hängde Fin-kedinns båge över axeln och gav sig av. Vargen reste sig från sin plats där den studerat Renns packande och skuttade efter.

Renn fortsatte in i skogen, bort från det öppna fältet på vilket hon hade slagit läger. Hon följde en halvt synlig älgstig, som hon ofta tappade bort under den djupa snön. Ibland vek tiken av från stigen, men kom snart tillbaka igen. Renn hade tappert bort stigen när hon gått i sina egna tankar och stannade upp. Vargen stannade upp framför henne och tittade in i Renns ögon. Den lyfte svansen och gnydde, sedan snodde tiken runt och vek av från deras riktning. Renn följde efter. Hon visste inte riktigt varför, hon hade bara gjort det av skälva tanken. De traskade på genom skogen, men plötsligt fick Renn en obehaglig känsla i magen. Yxhammarsjön.

De höga tallarna upphörde och ett kalt vindpinat istäcke över sjön visade sig. Vargen fortsatte oberört nosande ut på isen, och Renn var tvungen att följa efter. För precis brevid hennes fot, fanns avtrycket efter Toraks känga. Och spåren fortsatte ut på sjön.

Hon gick i Toraks spår. Skälvande av rädsla och förtvivlad ånger, tog hon sig längre ut. Mitt ute på den sviktande isen var snön tunnare, som om någon sopat bort den tidigare, och nu hade snön fallit där på. Renn såg blod, små förvrängda fält av intensivt mörkrött blod. Torak och något, eller någon, måste ha utkämpat en strid ute på den tunna isen. Längre bort satt en pil inborrad i isen, och med yttersta försiktighet tog sig Renn dit. hon drog ut pilen ur isen, dock med stor möda. Men sprickan löpte över isen lika snabbt som en lax simmar nedströms, och isen försvann under Renns fötter lika kvickt.

Plötsligt blev Renn medveten om den kvävande kylan som slog emot henne. Vattnet var pinande kalt och hennes kropp kyldes snabbt ner. Det stack som eld i benen och det kändes som om händerna genomborrades av isspjut. Kylan var överväldigande. För varje försök att ta sig till ytan, smärtade de ännu mer i kroppen. Då plötsligt kände Renn ett ryck i jackan och snurrade runt. Ungvargens stora, blänkande tänder hade borrat sig in i renskinnsjackan.

Tiken sprattlade förtvivlat, men för varje klumpigt simmtag, kom de närmare ytan. Renn slängde sig upp på isen och fumlande greppade hon tag i tikens nackskinn och hävde upp henne på isen. Vargens svarta päls smälte in i den mörka natthimlen och månens bleka sken fick vattendropparna i pälsen att glittra. "Tack, Natt..." Sade Renn med svag röst, och sedan, mycket utmattade, somnade de under bar himmel.