Vargbröder - En ny ondska

RENN

Renn var både arg och orolig.

Hon var arg på Torak på grund av hur dumt han burit sig åt, och hon var orolig för att Torak skulle fara illa ute i snön.

Saeunn hade kallat de båda till sitt tält tidigt den här kyliga morgonen. Hon hade berättat för dem att Renn och Torak inte kunde vistas tillsammans den här vintern. Utan att veta varför, hade Torak börjat skrika åt Renn varför hon inte berättat det tidigare. Han hade givit Saeunn en ilsken blick innan han rusat ut ur tältet och försvunnit ut i de tilltagande snövirvlarna.

"Torak, hur kan du tro något sådant! Om jag vetat, skulle jag ha berättat!" hade hon skrikit efter honom, men Torak hade inte brytt sig. "Nej! Låt mig vara!" hade han ropat tillbaka.

Renn hade inte förstått varför Torak reagerat som han gjort. Han hade överreagerat något enormt, för i vanliga fall, hade de pratat ut om något sådant här. Renn hade inte ens fingrar nog till att räkna alla gånger hon och Torak suttit i Saeunns tält och diskuterat om demoner, andar och värst av allt, själslukare.

Precis när Renn tänkt rusa efter honom, lades en lungnande hand på hennes axel. "Saeunn, varför får vi inte längre umgås? Är något fel?" hade hon frågat klanens schaman.

Med skrovlig röst hade Saeunn svarat; "Det finns något eller någon som vill skada er båda. Renn, du är huggormschamanens dotter, den som vill skada er båda vill hämnas Seshru och ta hennes plats. Du får-"

Saeunn hann inte säga mer förens Renn utbrast "Då måste vi måste hämta honom! Han kan inte gå där ute med någon som vill skada honom!" Hon hade tagit ett djupt andetag och vänt blicken mot Saeunn "jag ska hitta honom." sa hon beslutsamt.

Saeunn svarade i ilsken ton "Dumdristiga flicka! Fin-kedinn vet vad vi ska göra. Du däremot, kommer bara förvärra allt!"

Renn var envis, och tänkte inte låta sin vän springa iväg. Men oturligt nog, var Saeunn envisare.

xxx

Renn hade givit upp all hopp om att själv hitta honom, och nu satt hon i Fin-kedinns tält och tjurade. Tältet var stort, femton steg från sida till sida och i mitten fanns plats för en eld, och runt eldplatsen en cirkel av stenar i blått skiffer. Två stockar låg på var sida om elden och på väggen hängde Fin-keddins båge, koger och sovsäck.

Plötsligt hörde hon sin farbrors röst; "Renn, jag vet att du vill hitta Torak, men du måste förstå vilken fara det innebär om ni båda vistas tillsammans." Fin-kedinn stod i tältöppningen. Han satte sig ner på andra sidan elden och tog till tals igen. "När stormen är över kommer jägarna ge sig ut och leta, och jag vet att Torak kan klara sig själv. Det har han gjort tidigare, så det är ingen skillnad den här gången. Jag vill inte att du ger dig ut i stormen, inte ens den modigaste jägare skulle offra sitt liv i en snöstorm."

Han blick var djupt alvarlig och hans silverblåa ögon var mörka. Utan ett ord till lämnade han Renn inne i tältet, och det sista hon såg var hans eldröda hår försvinna ut.