Ditt hjärta

kapitel 2

Joe kör oss till sjukhuset i regnet.
Först småpratar han och mamma, men efter en stund så tystnar de. Då sätter han på radion. Det är en smörig poplåt där någon skrålar om att ge sitt hjärta till någon. Mamma kastar en blick på Joe som fattar vinken och genast byster kanal. Han rattar in ett telefonväkteri för "alla själar där ute som har fått hjärtat krossat".

- Men för helvete! Fräser hon.

Nersjunken i baksätet under en fleecefilt iakttar jag en stor regndroppe som sakta glider längs rutan.

- Bry dig inte om det, mamma, viskar jag anfått. Det gör ingenting. Men jon stänger av radion och så åker vi resten av vägen under tystnad. Det är inte mycket trafik och de flesta butikerna har sina ståljalusier nerrullade. Vi passerar ett gäng som är på väg hem efter en ute kväll. De skrattar och skämtar och har inte ett bekymmer i världen. Den ena tjejen är mycket äldre än jag men hat långt hår, precis som jag innan de klippte av det eftersom det är lättare att sköta. Hon har armen om sin kompis. De dansar fram på den våta trottoaren och sjunger i regnet. Jag möter hennes blick när vi kör förbi och hon ler och vinkar impulsivt. Jag vinkade sakta tillbaka, men känner mig plötsligt elak. Hon anar inte hur gärna jag skulle vilja byta plats med henne just nu.

Klockan är nästan tre när vi kommer fram till sjukhuset. Fast det ä mitt inatten är det mycket folk i rörelse. Joe letar reda på rullstol åt mig, sedan anmäler vi oss i receptionen innan de kör mig till kardiologen.

Jag är glad att mamma får lov att stanna. En timme senare när sköterskan sätter den genomskinliga plastmasken över mitt ansikte grips jag plötsligt av panik.  Jag väntar mig att känna lukten av gas eller något, men märker ingenting.  En fruktansvärd tanke dyker upp:  tänk om narkosen inte tar och jag fotfarande ä vaken när de opererar mig?