Ditt hjärta

kapitel 1

Jag har inte skrivit denna bok. Den som har gjort de heter
Laura Summera
-
" Becky ... Becky ... vakna, gumman"

jag slår sakta upp ögonen. Mamma står bredvid soffan, i nattlinnet. Jag har sovit här nere i vadagsrummet eftersom jag inte orkar ta mig uppför trappan till mitt rum längre.

Det känns som att bestiga Mount Everest i morgontofflor.

Mamma sträcker sig över soffbordet där alla mina teränglöpningspriser står, och tänder den lilla bordslampa. Hennes ansikte är skrynkligt av sömn och det korta håret spretar åt alla håll. Jag sneglar på klockan på spiselkransen.

Tjugo i två.

"Vad är det??"

Min styvfar Joe står i hallen och pratar med dämpat tonfall i telefon.

"Är det mormor??" Frågar jag. "Har det hänt något??"

"Mormor mår bra. Det var sjukhuset som ringde. De vill att du ska komma in genast."

"nu?"frågar jag och mamma tittar uppmärksamt på mig.

"men det är mitt i natten!"

"de kan ha ett nytt hjärta åt dig"

Mitt utslitna hjärta hoppar över ett slag.

"Vi måste åka nu på en gång. Mormor kommer hit och passar Danny"

Mamma har en blå ryggsäck dinglande i handen. Det var den vi köpte när jag blev uppsatt på tarnsplantationslistan. Jag tittar uttryckslöst på ryggsäcken. Det var så länge sedan att jag inte ens kommer ihåg vad jag valde så noga att jag stoppa ner i den.

"Mamma...."

"Vad är det?"

"J-jag kan inte åka dit."

"Vad menar du?"

"Jag kan inte åka dit" säger jag mer bestämt. Mamma tittar bekymrat på mig.

"Jag är inte redo, säger jag."

"Inte redo?" hon tittar häpet på mig.

"Becky vi har väntat i flera månader!"

"Det är mitt i natten... Nu griper jag efter halmstrån. Jag har inye tvättat håret."

Jag brister i gråt. Mamma kramar mig som om jag var fyra år inte fjorton. Varje natt de senaste månaderna jar jag drömt samma mardröm. Och varje natt har den blivit lite läskigare. Jag jagas av en flock rödögda vargar. Utmattad stapplar jag fram till en flod, men det finns någonting där i djupet, någonting som får vattnet att verka hotfullt. På den andra stranden ropar alla åt mig att komma över, att det är min enda chans. Men jag får aldrig veta om jag klarar det, för varje natt vaknar jag med mina hjärtslag dunkande i öronen, våt av svett och kippande efter andan.

- det kommer att gå bra, Becky, säger mamma

- är du säker på det? Jag tittar länge och väl på henne.
Hon svarar inte.

- jag är rädd, erkänner jag.

- ja, det vore konstigt annars, viskar hon med ostadig röst. Hon kramar mig hårt och stryker mig över mitt otvättade hår.

Jag tänker på mardrömmar och inser att jag har ett val. Antingen kan jag stanna hemma och tvätta håret och gå en långsam död till mötes de närmaste månaderna, eller också kan jag åka till sjukhuset, låta någon skära ut mitt hjärta, sy dit en död människas hjärta och kanske, kanske lyckas ta mig över till andra sidan.

Vad det nu innebär.

~~~~
Hoppas ni tycker om det första kapitlet
Kram Hanna