The Nude Pics » foscar

37 | 21 FEBRUARI

Med försiktiga fötter hoppade jag av tåget. Satte mina fötter i Uppsala. Jag tittade mig förvirrat omkring.

Vad tänkte jag med? Jag hittade inte här. Hur kom jag ens ut från perrongen? Hur kom jag till resecentrumet?

Jag gick igenom en stor dörr, ner för en trappa. Tittade mig omkring. Såg massor med bussar glida förbi. Vissa var gröna, vissa var gula. Jag såg det stora resecentrumet framför mig. Gick igenom de automatiska dörrarna. Det var alldeles fullt med människor.

Vad skulle jag göra nu? Tänk om Felix inte ens bodde i stan? Tänk om han bodde i utkanten av Uppsala? Hur skulle jag hitta honom?

Jag kunde inte få kontakt med honom. Han svarade ändå inte.

Skickat från: Mig

Tid: 12:02

"Jag är här nu Felix"

"I Uppsala"

Jag skulle precis låsa min telefon när jag såg något jag inte sett på mycket länge. Smsen skickades. De skickades faktiskt!

Felix lever. Han lever faktiskt.

Mitt hjärta började klappa hårt innanför bröstet och tårar gled långsamt ner för mina kinder. Alla förhoppningar byggdes upp igen.

Jag satte mig på en av alla bänkar utanför Pressbyrån och stirrade på min telefon.

Den lilla pratbubblan dök upp. Han skrev till mig. Efter en dryg månad skrev han till mig igen.

Skickat från: Flixis

Tid: 12:05

"Sluta fucka med mina känslor"

"Jag vet att du inte är här"

"Du försöker bara få mig att bli glad igen"

"Men vet du vad?"

"Det funkar inte"

"Jag har aldrig mått sämre"

"Visst, alla dina sms kanske gjorde en glad för någon sekund, men inte längre"

Jag hostade till och läste igenom smsen flera, flera gånger. Min älskade Felix mådde dåligt.

Skickat från: Mig

Tid: 12:07

"*bifogad fil*"

"*bifogad fil*"

"*bifogad fil*"

"Jag är här Felix"

"Snälla tro på mig"

Skickat från: Flixis

Tid: 12:08

"Det där kan lika gärna vara taget från Google"

"Varför har jag ändå förhoppningar?"

"Vet du hur du tar dig till Stora Torget?"

"Där vid Åhléns, Rådhuset, Max och det?"

"Gå dit."

"Jag kanske är där om tio minuter"

Jag rusade upp från bänken. Tittade på människor omkring mig. Försökte stoppa någon. Tog modet till mig och stannade två tjejer som troligtvis var i min ålder.

"Förlåt, men hur tar jag mig till Stora Torget?" frågade jag stressat.

"Eh, du skulle kunna gå emellan de två kinarestaurangerna som finns här ute någonstans, gå sedan igenom Forumgallerian, så går du antingen runt Åhléns eller så går du igenom det, sedan är du praktiskt taget där", förklarade den enda tjejen lite flummigt.

Jag tackade snabbt innan jag sprang vidare. Försökte följa den flummiga tjejens vägbeskrivning.

Efter fler om och men var jag där, på stora torget. Försökte se honom. Såg honom sitta på en ensam bänk. Det var han. Min älskade Felix. Visst var han på tok mycket smalare än den Felix jag minns, men visst var det han.

Jag sprang över vägen där bussarna körde och fram till bänken där han satt. Jag drog upp honom till stående ställning och drog in hans kalla, sköra kropp i min famn. Grät högt. Grät över att få se honom igen. Grät över att det var han.

Jag släppte kramen och satte händerna mot hans bleka kinder. Drog med fingrarna över hans fortfarande helt felfria hud.

"Du är här", viskade han med skör röst.

"Jag är här, Felix", viskade jag till svar.

Han drog med öppen mun upp händerna mot mitt ansikte. Satte händerna mot mina kinder. Drog med fingrarna över hela mitt ansikte. Över mina kinder, över min mun, över min haka, över min näsa, över mina ögon, över min panna. Han stirrade länge på min mun innan han placerade sina läppar över mina.

-

FINALLY FINALLY FINALLY.

Nu fick ni se mina bra vägbeskrivningskunskaper i min egen stad <333 Det roliga är ju att jag hittar bättre i Stockholm än i Uppsala, but it doesn't matter at all bc Uppsala sucks :)

JAG MÅSTE SLUTA PRATA SÅ MYCKET ENGELSKA JAG BLIR GALEN

Jag har asont i halsen, och hade idrott idag och det var ingen bra kombination. Och nästa vecka har jag musikprov typ, och ska sjunga. Kommer låta som en valross.