Pakten

2

Jag går ut ur klassrummet med Gustav hack i häl, han ser minst sagt glad ut. Han praktiskt taget blänger på mig när han passerar mig utan ett ord. Jag suckar, jag pratade ju endast med Lucas. Måste han uppföra sig som ett barn? Jag småspringer efter honom och han stannar vid sitt skåp som är längre ned i korridoren.

- Gustav, säger jag tyst.
Han svarar mig inte utan stirrar in i sitt skåp medan han drar ut och slänger in sina böcker. Till sist slänger han igen sitt skåp med sådan kraft att jag hoppar till och flera ansikten vänds mot oss. Hans ansikte kommer nära mitt. Hag tror att han nästan ska säga:
Förlåt baby, jag vill bara inte förlora dig. Till gräshuvudet. Och kyssa mig.

Men istället väser han tyst.
- Pratar du någonsin med honom igen eller skrattar med honom, är det slut mellan oss. Förstått?

Han väntar inte ens på ett svar, utan bara
. För att verka oberörd så rycker jag på axlarna och går mot mitt egna skåp. Men innerst inne blir mitt hjärta som is, hur kan man vara så vidrig mot sin flickvän som gör allt för en? Hur?

Utanför mitt skåp så står killen från lektionen och han vänder sig mot mig. Jag tror att han ska börja prata med mig så jag höjer handen och ger honom signalen "pratar vi så är mitt liv över", men han ger mig en high-five istället och öppnar sitt skåp bredvid mitt, tar sina böcker och försvinner. Vad hände precis? Jag tittar på min hand och börjar skratta för mig själv. Gräs Lucas.

Det känns som jag nästan orkar inte gå till någon mer lektion, men för att behålla mina betyg måste jag göra det, så jag tvingar mig själv att gå med robotsteg till klassrummet. Där sitter Gustav igen, oberörd. Jag gör en ansats att sätta mig vid honom men han flyttar sin väska till platsen bredvid. Jag blir ledsen och tar plats längst bak i klassrummet. Tydligen har nyheten om vårt bråk spritt sig, då ingen sätter sig bredvid mig.

Så medan jag väntar på att lektionen ser jag hur Gustav tittar bakåt men när jag vill möta hans blick så viker han undan. Hur töntig får man vara? Jag vågar inte göra något för dumpar han mig nu så kommer jag aldrig sätta min fot här igen.

Men sedan gör jag något ofattbart, jag reser mig upp och går över till Gustav. Jag flyttar på hans väska och sätter mig.

- Den platsen var upptagen, säger han kallt.

- Verkligen? Satt en ande här? frågar jag och ler.

Han säger inget mer utan tittar endast framåt nu, men jag får åtminstone sitta vid min vackra Gustav. Dörren öppnas och resten av klassen kommer in, bland annat Lucas. Min blick riktas  ned i bänken då han går förbi och jag kan känna hur Gustav spänner blicken i honom.

- Gustav, gör inget dumt, viskar jag.
Han skrattar till.

- Han skulle inte dö av en blåtira, killen måste lära sig att inte snacka på det sättet med någons tjej.

- Gustav, gör inte det. Du hamnade i trubbel senast, säger jag fortfarande med blicken riktat ned.

Jag är rädd. Rädd att Gustav ska snäppa och bli galen som senast. Han kan bli jättearg åt småsaker. Men jag älskar honom fortfarande och kommer aldrig lämna honom. Han är som en drog.

Sedan känner jag en hand i min. Mitt hjärta börjar bulta hårt.

- Jag kommer inte göra det, säger han. >>Promise.<<

Ja ja, så sa du också senast.

_______________
Jahaaa, då var det andra kapitlet klart. Dessutom har jag fått ganska mycket inspiration så min uppdatering borde bli ganska bra nu över helgen.

Jag hoppas ni gillade detta ganska enformiga kapitlet men historien måste ha lite info och komma igång någonstans, haha.

Stay tuned för mera av Josefin, Gustav och Lucas.

/ Wera S.