Prinsessan Fredrica

Prinsessa nr. 2

Laura var nu prinsessa nr. 2. Hon och Fredrica fyllde båda år dagen innan så dom hade fått en varsin ny tiara. Båda hade två diamanter i dom.

- Laura kommer du ner! Det var pappa.
- Ja pappa.
- Snälla sig far.
- Okej...varför?
- Det andra ordet känns mer fattigt! För konstigt.
- Okej, far vad var det du ville?
- Din biologiska far ringde...
- Ja och?.
- Dom hade vunnit något så dom hade råd att ha dig igen.
- Mhm.
- Går du och packar då!?
- Mm.
- Dom är här om en timme.
- Ok.

Hur kunde kungen göra så mot mig! Han ville skicka hem mig dagen efter kröningen. Så nu var jag bara Laura igen. Jag gick upp till mitt rum och bytte om till mina slitna jeans, en sliten rosa tröja och min svarta skinnjacka. Jag tog av mig dom fula klackskorna och satte på mig mina högklackade skor som räckte upp till knäna.
- Men hur ser du ut egentligen! På mitt slott.
- Jag ser ut som jag vill du är inte min pappa!
- Jag är ledsen att det blev så här men du kan ju få hälsa på. Du bor ju här lite längre bort.
- Jag hatar dig! Och vill aldrig se dig igen! Skrek jag så högt jag kunde.
- Så säger man faktiskt inte!

Efter att jag fortsätt att skrika på honom hade jag gått ner till trädgården. Jag satte mig vid gungan vid den stora eken.

- LAURA! Det var Fredrica som hade vaknat.
- Vad vill du! Skrek jag åt henne.
- Snälla åk inte!
- Det är din jäkla pappa som bestämt det!
- Säg inte att han är en..far. Han tänkte bara att du skulle bli glad av att få bo hos dina riktiga föräldrar.
- Jag bryr mig inte! Jag vill aldrig se er igen! HÖR DU DET ELLER!
- Förlåt då.