Osynlig för dina ögon

8

∞

Jag drar ett tunt streck med pennan. Och sedan ett till. Och ännu ett. Matteboken är full av streck istället för matte. 

Alice suckar irriterat och jag tittar upp. Hon stirrar på mig. "Kan du sluta rita en massa streck? Det låter fett mycket."

Jag himlar med ögonen men slutar. Jag jobbar knappt på mattelektionerna, jag gör annat. Jag tänker på saker som inte är relaterade till matte. Jag tänker på saker som att du sitter framför mig. Det har gått två dagar sedan du berättade att du och Simona inte längre existerade. Samuel och Simona, det var det alla pratade om och det var det som var dött. En gång hade Samuel och Simona varit levande, sprudlande av liv. De hade levt tillsammans. Nu fanns det bara ett Samuel och de andra och Simona och de andra. Det som varit så levande, hade dött ut. Kvar fanns bara en krossad själ med ett brustet hjärta och en skadeglad själ som just nu viskade i Emils öra. Emil är din bästa vän. Simona viskar saker i hans öra som får honom att placera sin hand på hennes lår. Jag vet inte om du ser det, om du märker det. Att den du älskar tafsar på din bästa vän.

Lektionen är slut och vi går ut från klassrummets instängda luft. 

Du går med Emil och de andra av dina vänner. Simona hoppar upp på Emils rygg, kysser hans nacke. Din blick blir mörk och den verkar leta efter något. Dina ögon möter mina samtidigt som Simona trycks mot väggen. Du bryter kontakten mellan våra ögon, tittar mot din bästa vän och flickan du älskar. Älskar du fortfarande henne? Hon är inte värd dig. 

Sju steg och du är vid min sida. Tre sekunder som känns som en evighet går innan du tar tag i min arm och drar iväg med mig. Lämnar de andra, för att gripa tag i min arm.

Varför går du alltid iväg med mig? Du beter dig så märkligt, du är mystisk.

"Sam-"

"Tyst, Dani, bara tyst!"

Din röst är skarp, jag har aldrig hört det innan. Jag vågar inget annat än att hålla tyst, för vem vet vad du skulle kunna göra? Jag är inte rädd för dig, varför skulle jag vara det? Det är bara det att du är irriterad, arg. Du är besviken. Besviken på Simona och Emil. Nu kanske det blir Simona och Emil istället för Samuel och Simona. Två dagar och hon har redan hittat en ny. En ny, som är din bästa vän. Men hon spelar ju bara. Jag förstår att du är irriterad, besviken och arg. 

Kommer du fortsätta spela, eller kommer du fortsätta vara så som du var när du var med henne? För hon ändrade dig till det bättre, genom att spela sitt spel med dig. 

Samma träd, samma bänk. Samma träd och samma bänk som första gången. Det är samma bänk du sätter dig på nu som jag suttit på. 

Ditt huvud är begravet i dina händer. "Vad fan gör hon?"

Ska jag berätta sanningen, eller ska jag ljuga?

"Hon spelade bara ett spel med dig. Så som du brukade göra, innan du träffade henne."

Jag tystnar, jag låter antagligen som en stalker. Men det var ju det alla såg, alla såg att du spelade spelet innan och att hon spelade med dig. Du brukade vara bäst på att spela, men nu är det hon som är bäst, för hon fick dig att falla för henne. Du föll och du föll, så du hamnade vid botten av hennes hjärta och hon bestämde sig för att göra sig av med dig. Hon insåg att du älskade henne, på riktigt. Hon klarade inte av det, hon klarar inte av det. För när någon älskar en för mycket, och man inte älskar den tillbaka - ja, då är bara kärleken jobbig. Så man gör sig av med den. Lämnar den ensam, i spillror. Som ditt hjärta, brustet. Det går inte att laga, inte egentligen. Man kanske kan limma ihop det, men det räcker bara ett tag. Kanske läker det, efter ett långt tag. Men det läker aldrig helt. Därför borde man undvika människor som Simona. Människor som du, människor som var som du. Du har ju förändrats, det tror jag. Det hoppas jag och det tror jag.

Du skrattar, ett falskt, glädjelöst skratt. 

"Jävla stalker, varför är jag ens med dig?"

Ett slag i magen. Det händer inte på riktigt, men det händer ändå. Jag tittar ner i marken, det gör ont.

"Varför började du gråta på den-" 

Jag tittar upp på dig. Varför slutade du prata?

"Varför är du ens tvungen att finnas?"

En knytnäve i ansiktet. Det svider i hjärtat, det gör ont. Vill du att jag ska sluta existera, precis som du och Simona? Tårarna börjar rinna nerför mina kinder. Även om det inte hände på riktigt, gör det ont. Ont, ont, ont. Och tårarna smakar salt. 

"Fattar du inte, Dani?"

Förstår vad? Vad är det jag inte förstår? Förstår jag att du vill att jag inte ska finnas? 

Du reser dig hastigt upp, drar in mig i en kram. Varför kramar du mig? Du gillar väl inte mig, du vill ju inte att jag ska finnas. Jag borde gå, jag borde gå och aldrig komma tillbaka. För jag visste det, jag har alltid vetat. Egentligen, har jag alltid vetat. Att du inte var värd mig, att du inte är värd mig och att det är onödigt att fantisera om att det skulle kunna vara ett vi. Därför står jag bara där, låter dig krama mig, trots att du antagligen inte vill det. Egentligen borde jag springa iväg, lämna dig ensam här. Du har andra, du är inte osynlig. Du kommer klara dig, det är det enda som räknas.

"Fattar du inte att det var du hela tiden, Dani?" 

Du vinklar ditt ansikte så att dina mörka, tindrande ögon möter mina.

"Det är ju dig jag vill ha, inte någon falsk Simona."

Då kramar jag dig tillbaka, och då inser jag att det faktiskt inte var du som förlorade detta spelet. Det var Simona. Hon förlorade, fast hon trodde att hon vann. Men hon är en förlorare och du är en vinnare.

∞