Osynlig för dina ögon

6

∞

Regnet träffar mitt hår och gör det fuktigt. Liz går lugnt vid min sida. Jag vet inte varför jag kallar Lizzie för Liz, varför hon har fått ett smeknamn. Jag vet inte ens varför man döper en hund till Lizzie. Liz var mammas hund, och det var mammas önskan att hunden skulle heta Lizzie. Jag gillar inte namnet egentligen, nej, men det är ett minne av mamma. Liz är ett minne av mamma, det är det, och mamma gillar jag. Jag saknar henne, och jag vill bevara varenda minne, varje tanke jag har av henne. Inte bara det goda, för allt är inte perfekt. Nej, allt kan inte vara perfekt för då fungerar det inte. Därför är det nog viktigt att komma ihåg mammas dåliga stunder och hennes bra stunder. Jag måste tänka på att hon inte var perfekt och att hon gjorde misstag, för annars känns hon inte verklig, inte i mitt huvud. 

Det var jättefint väder när jag tittade ut genom fönstret och ropade på Lizzie. Det var jättefint och solen sken, himlen var blå och inga moln syntes. Men när vi gått en stund, då öppnade himlen sig. Den öppnade sig och lät all sin ilska, all ilska den hållit inne på, komma ut i form av små, små vattendroppar. Små vattendroppar som la sig som ett deppigt filter över världen. Ett smått deprimerande filter över världen som jag älskar. Varför säger man ens att himlen öppnar sig? När det regnar, syns ju bara en grå, sorglig massa av moln. Det syns bara en grå massa av moln som egentligen bara stänger världen inne . En grå massa som gråter och stänger inne alla våra problem, fångar dem i en liten behållare som man kan öppna senare. Det är därför regnet öser ner från himlen just nu. Men jag orkar inte bry mig, jag orkar inte bry mig om hur kall jag kommer bli. Orkar inte bry mig om hur jag kommer skaka av kyla på vägen hem. För det är ett annat problem, något som jag får ta tag i sen. Något jag får ta tag i när himlen öppnar sig på riktigt, när den släpper in de verkliga kylan och solen och luften. När den öppnar sig och släpper in alla problem igen. Jag vill inte ha några problem att tänka på nu, de tar jag tag i senare. Jag vill vara problemlös, men det kommer jag aldrig bli. Det kommer alltid finnas olika problem i världen, i mitt liv. Men man kan alltid låtsas. Om jag slutar låtsas, om jag slutar tänka, då blir världen trist och grå. Jag vill inte ha världen färgglad, det vill jag inte. Men jag vill inte se den i svartvitt. Jag vill bara se den som den är. Kommer jag någonsin få se världen, jorden, som den verkligen är?

Jag tror inte att jag kan hjälpa dig med att få Simona. Jag ångrar mig, jag förstår inte vad jag ska göra. Hon har dig, du har inte henne. Det är inte så lätt, du kommer aldrig få henne. Du kommer aldrig få henne men hon kommer alltid ha dig och ni kommer aldrig ha varandra.

Det finns en bänk lite längre fram längs vägen, och jag går till den. Jag går till den och där sjunker jag ner. Jag sätter mig ner på det blöta träet, medan Liz ser oförstående på mig. Jag borde inte sitta här, på den kalla, blöta bänken. För Liz fryser nog, jag fryser. Men jag har ingen lust att fortsätta gå, jag kanske ska be Liz att gå hem. För om jag ber henne att gå hem, då kommer hon gå hem och då kommer hon lämna mig här. Jag kanske till slut blir så frusen, djupfryst som en räka i räkdisken, sittandes på bänken. Jag kanske fryser ihjäl. Men det är inget som stör mig, det gör inget om jag fryser ihjäl. Det gör inget om Liz traskar hem och lämnar mig här osynlig och kall och trött. Ingen skulle bry sig, för jag är osynlig. Kanske skulle pappa bry sig, fast nej. Han dränker sig i jobb. Han sörjer nog fortfarande mamma. Det gör jag också, men jag är osynlig och dränker min sorg i tankar. Tankar om att ingen skulle bry sig om att jag kanske fryser ihjäl här. Skulle du bry dig? Nej, för jag är osynlig för dina ögon trots allt och du bryr dig nog bara om att Simona ska älska dig vilket hon aldrig kommer göra. Jag är inte rädd för att frysa ihjäl här, men det hade varit hemskt och även om jag kanske förtjänar det så lockar tanken på att gå hem. Jag kan ju trots allt gå hem, jag kan ju gå hem till ett tomt hus som står så ensamt och varmt. Varför inte? Jag kan ju göra det, jag kan gå hem med Liz och jag kan sätta på en film och glo på den och sen kan jag somna. Jag kan somna och vakna och fortsätta med mitt trista liv, varför inte? Liz gnyr och jag reser mig upp. Jag reser mig upp och vi börjar gå hemåt i regnet. Jag tittar på vår gråa värld, och jag inser. Jag inser att jag är exakt lika tråkig och osynlig och grå som luften vi andas. Men det gör mig inget, jag trivs. Jag trivs med att ha det såhär.

∞