Osynlig för dina ögon

14

∞

Lyckorus. Du är vacker, så vacker. Vackraste jag vet, du lyser. Lyser för att du är så fin. Du tittar skumt på mig, vad gör jag för konstigt? Fnittrar. Du är för underbar, så sjukt bra.

Du tar med mig ut på golvet, där minst tjugo svettiga kroppar rör sig, eller iallafall försöker röra sig, till musiken. Kysser min kind, dansar med mig. Mörka ögon som möter mina, läppar som rör sig mot mina. Tänk att du är min, att jag är din. Förtjänar jag ens dig? Jag, osynlig, död. Du, synlig, levande. Död och liv, vad skapar det? Jag vet inte, men jag vet att jag tycker om dig. Mycket.

Musiken är hög, jag kan höra alla ljud som döljer sig i den. Men just nu är det bara du som existerar, du och jag. Musiken finns också där, men dämpad. Våra hjärtan som pumpar i takt till musiken. Dunk, dunk, dunk. Borta. Vart är du? Du är försvunnen. Ensam, hjälplös. Förvirrad.

Jag står ute. Vart är jag? Världen har fått ett filter, ett vackert filter. Alla världens färger. Nattens kalla luft tränger sig in mellan mina kläder, men jag bryr mig inte. Det är skönt, härligt med kyla. Det är en vacker kväll, full med känslor.

Jag behöver inte bry mig, jag behöver inte bry mig om att jag fryser och jag behöver inte bry mig om att du fryser. Skrattar, fnittrar. Världen är underbar, livet är underbart. Vart är du? Äsch, luften är här. Kylig, isande kall. Underbar. Du är här, inte här. Vart är du?

Blundar, lutar mig mot husväggen. Den är kall, den också. Plötsligt. Läppar som möter mina. Ler, med slutna ögon. Läppar som rör sig mot varandra, mjuka, kalla. Precis som luften. Underbara, som allt annat.

Jag skrattar, i kyssen. Dina läppar är ovanligt mjuka, för mjuka. Intensiva. Orkar inte bry mig, det är du och jag. Jag och du, vi. Böjer bak huvudet, fördjupar kyssen. Öppnar äntligen mina ögon. Dina ögon har blivit ljusare. Jag skrattar, slutar att kyssa dig. Varför har färgen på dina ögon ändrats? Du skrattar också, ett mörkare skratt än vanligt. Ditt hår är ljust, har du färgat det? Bryr mig inte, dina läppar är mjukare än vanligt och jag kysser dem intensivare än vanligt. Du slutar, tar min hand. Din hand är liten, den brukar vara stor. Bryr mig inte, det är du och jag. Snubblar efter dig, du går mot skogen bakom huset. Bryr mig inte, hjärtan som hårt pumpar runt blod i våra kroppar.

Dunk, dunk, dunk, dunk. Kvistar som knäcks, vackert ljud. Grenar som smälls i mitt ansikte, bryr mig inte. Det gör inte ont, allt som räknas är du. Du och jag, dina vackra mörka ögon. Mörka ögon som är ljusa. Varför det? Har du skaffat linser? Hinner inte tänka mer, läppar åter pressade mot mina. Dunk, dunk, dunk.

Allt jag kan tänka på är dina läppar mot mina. Hur dina händer rör sig över min kropp. Kläder som slängs av. Plötsligt. Fel. Något är fel. Riktigt fel. Jag drar ifrån, tittar upp. Tittar upp för första gången.

En decimeter från mig står Emil. Vad gör han där? Andas tungt, andfått. Svullna läppar. Hjälp. Emil. Ljusa ögon. Inte mörka. Inte dina. Emils. Emil. Alice. Vad har jag gjort?

Kvistar som knäcks bakom mig. Vänder mig om. Världen, den går i slowmotion. Ett hackigt andetag.

"Vad fan?" En röst som har nära till gråt.

Tårar strömmar ner från mina kinder. Du backar bakåt, tårar i dina ögon. Besviken. Du ser besviket på mig. Vad har jag gjort?

"J-jag kan f-förklara!" Min röst viker sig, jag störtgråter. Vad har jag gjort? Vad fan har jag gjort?

Jag kan inte förklara, aldrig. För vad har jag gjort?

Du börjar springa, springa bort från allt. Bort från mig. Jag springer efter, endast klädd i underkläder. Bryr mig inte, för du är påväg bort. Min syn är oklar, suddig. Tårar som smakar salt, kan inte gå rakt. Världen har fortfarande ett vackert filter, men det är inte vackert. Aldrig, någonsin. Inte utan dig.

För det enda som är vackert var du, bara du. Du är borta, borta på riktigt. Och jag sjunker ner på marken och min nakna hud träffar den kalla asfalten.

Vad fan har jag gjort?

***

"Du är så jävla falsk!" Vrålar du.

Jag kunde ju inte hjälpa det, det var inte tänkt att det skulle bli såhär. Det var inte jag som gjorde det.

Jag tittar bara ner i marken, rädd för att möta din blick. Dina mörka, vackra ögon.

"Hur kunde du?" Viskar du.

Äntligen vågar jag se in i dina ögon. Det rinner tårar ner från dina kinder. Jag gör det enda jag egentligen kan göra just nu. Jag ger dig en kram. Jag tror inte att du vill ha en kram från mig, men jag kan ju inte låta dig stå där. Inte efter vad jag gjort.

Förvånansvärt kramar du mig tillbaka och viskar gång på gång att du hatar mig och hur kunde jag göra så mot dig. Jag vet inte ens varför. För det var ju dig jag älskade, dig jag älskar. Eller så trodde jag bara att det var så. Jag kanske bara ville krossa dig, ditt hjärta. Krossa ditt hjärta, en gång för alla. Nej, nej, nej. Aldrig. Ska vi ge upp det så lätt?

Vad har jag gjort?

"Förlåt", viskar jag in i din nacke.

"Jag kommer aldrig förlåta dig, vet du det?" Du snyftar och borrar in ditt huvud i utrymmet mellan min axel och nacke. Är det värt att kämpa? Ja, ja, ja. Men det kommer aldrig gå, för nu har jag förlorat allt.

Jag vet inte hur jag ska trösta dig, framförallt när det är jag som är anledningen till hur det blev. Anledningen till att du mår dåligt. Allt jag ville var att du skulle må bra. Men inte ens det lyckades jag med. Så jag gör det värsta tänkbara jag kan göra:

"Jag tror jag ska gå nu."

Jag lämnar dig kvar, ser hur du tittar efter mig med rödgråtna ögon. Vill du att jag ska stanna? Tårar som sakta letat sig nerför mina kinder.

Gjort är gjort, och därför lämnar jag dig kvar.
Lämnar dig så som du brukade göra, innan, då, vid äppelträdet.

Jag lämnar dig, för du var trots allt den som var osynlig.

Du var osynlig för mina ögon.

∞