1 472 dagar

Kapitel 1

Innanför portarna väntade mitt nya liv. Jag ville lämna allt förflutet bakom mig. Jag ville börja om på nytt.

Jag tog ett djupt andetag innan jag öppnade den ena porten.
Stegen styrde mot klassrummet C204. Klassen skulle mötas för första gången.
Dörren stod öppen och i dörröppningen stod min mentor. Ett leende var placerat på hennes läppar.

"Hej, Yvonne heter jag. Jag är din mentor" sa kvinnan glatt och skakade min hand. Jag log.
"Hej, jag heter Lovisa!" sa jag.
"Du kan gå in och sätta dig, vi börjar alldeles strax" sa Yvonne. Hon gav mig en gest som tydde på att jag skulle gå in i klassrummet. Jag nickade och gick in.
Min blick svepte över alla tonåringar som satt vid bänkarna. Allas blickar fästes vid mig. Men jag hade bara ögonen för en person. Den där killen med de där chokladbruna ögonen. Den där killen som hade varit fast i mitt huvud i fyra års tid. Fabian.
Hans blick var fäst vid min. Jag visste inte hur jag skulle reagera. Som tur var så tog han initiativ först. Han reste sig upp och gick emot mig.
"Lovisa?" utbrast han frågandes. Jag nickade och kände glädjen som bubblade inom mig. Han kom fram till mig och omfamnade mig. Hans muskulösa armar höll mig hårt, men ändå varsamt, i hans famn.
"Jag har saknat dig så mycket" viskade Fabian. Hans röst var fylld av lycka.
"Jag har saknat dig mer" viskade jag tillbaka. Tårar av lycka hade krupit fram under ögonlocken.

Någon harklade sig bakom oss. Vi släppte sakta greppet om varandra och våra blickar lyftes mot Yvonne som stod bakom oss. Hennes blick var vänlig, men tydde på att hon ville att vi skulle sätta oss. Jag torkade snabbt bort mina ynka tårar innan vi gjorde som hon ville.
Fabian tog tag i min hand och drog med mig till en bänk näst längst bak. Han satte sig och drog ner mig i hans knä.
Hela klassen såg på oss. Alla undrade vad som hände, hur vi kände varandra.

"Hej, klassen. Jag ser att vissa av er redan känner varandra, det är bra. Men vi på skolan vill att alla klasser ska ha bra umgänge och bra samspel med varandra. Därför kommer vi under dagen att lära känna varandra med hjälp av olika lekar. Men jag hoppas att detta kommer bli tre underbara år och ni verkar som en underbar klass. Jag tror att vi alla kommer att komma väldigt bra överens" sa Yvonne. Jag lyssnade på henne, men jag kunde inte riktigt koncentrera mig.
Jag satt i Fabians knä. Fabian från Turkiet. Var det här på riktigt? Hände det verkligen?

Timmarna gick fort. Det var lunch. Jag och Fabian satte oss vid en bord i matsalen tillsammans med två killar och två tjejer, Robin, Jack, Sofi och Elin.
"Så, hur känner ni varandra?" frågade Jack efter några tysta sekunder. Jag och Fabian tittade på varandra. Han tog min hand under bordet och jag kände hur värmen spred sig inom mig.
"Vi träffades i Turkiet för några år sedan" svarade Fabian stolt. Jack nickade.
"Var ni typ tillsammans då eller?" frågade Sofi.
"Ja, en hel sommar" svarade jag och log.
"Har ni inte träffats sedan dess?" frågade Robin med ett höjt ögonbryn.
"Nej" sa Fabian och skakade på huvudet.

Vi fortsatte prata hela lunchen. Vi klickade riktigt bra, allihopa.
Allt var så bra. Gymnasiet skulle bli perfekt.

När dagen var slut gick jag och Fabian hem till mig. Vi slutade hyfsat tidigt så ingen var hemma. Mamma och pappa arbetade och min lillasyster, Laura, var i skolan.
Jag och Fabian gick direkt upp till mitt rum. Mitt rum var stort och vitt med svarta och gråa detaljer, som resten av huset. Min familj var stilren av sig. Allt skulle vara prydligt och städat.
Jag hade en stor dubbelsäng, en tv, ett skrivbord, en garderob och en fåtölj.
Jag och Fabian satte oss mittemot varandra i sängen.

"Vad gör du här egentligen?" frågade jag tillslut efter att vi hade studerat varandra ett bra tag.
"Jag och min familj flyttade hit för några veckor sedan. Pappa fick något jobb här och mamma och syrran trivdes inte i Malmö, så vi flyttade" sa Fabian och ryckte på axlarna. Han drog sin hand genom sitt mörka, lagom korta hår. Hans bruna ögon tindrade.
"Och du sa inget till mig?" sa jag på skämt och log retsamt. Fabian flinade och skakade på huvudet, men blev genast seriös igen.
"Jag tänkte faktiskt höra av mig, men jag visste inte vart vi stod. Jag menar, det har gått fyra år. Är allt verkligen som förut?" mumlade Fabian. Han bet sig i läppen. Jag log snett och flyttade mig närmare honom.
"Jag förstår. Men jag tycker att vi kan försöka börja där vi slutade. Jag tycker om dig, Fabian, väldigt mycket faktiskt" sa jag lågt.
"Och jag tycker faktiskt om dig väldigt mycket också, Lovisa" svarade Fabian. Han närmade sig mitt ansikte. En mjuk kyss intog mina läppar. Jag hade saknat hans läppar mot mina i fyra år. Fjärilar flög runt i min mage.

Fabian blev tyst efter kyssen. Jag studerade hans ansikte. Han såg koncentrerad ut. Ett leende spred sig omedvetet på mina läppar. Bara av att se hans ansikte gjorde mig glad och varm inom mig.

"För 1 472 dagar sedan gjorde vi slut" sa Fabian efter några tysta minuter.
"Men hjärtat, har du suttit och räknat?" frågade jag och skrattade. Han nickade och log innan han kysste mig på pannan.
"Jag låg på mitt hotellrum och grät i flera timmar efter att du hade åkt" berättade Fabian. Jag putade med underläppen.
"Jag grät faktiskt också, hela flygresan" sa jag. Fabian log och tog tag i min hand.
"Men nu är vi tillsammans igen" sa han. Jag höjde ögonbrynen och flinade.
"Jaså? Är vi tillsammans?" frågade jag retsamt.
"Lovisa? Vill du bli min flickvän?" frågade Fabian med en seriös ton.
"Ja, Fabian, det vill jag. Vill du bli min pojkvän?" sa jag och försökte låta lika seriös som Fabian, men jag lyckades inte. Jag började fnissa istället.
"Självklart" svarade Fabian. Återigen möttes vi i en kyss. Fjärilarna i magen var tillbaka.

Klockan var strax efter sex när ytterdörren öppnades och mamma, pappa och Laura kom hem. Jag tog tag i Fabians hand och drog ner honom i hallen.
Mamma och pappa blev chockade när de såg att jag kom rusandes med en kille mot dem.
"Nämen, är det Fabian?" utbrast mamma så fort hon fick syn på oss. Jag nickade ivrigt och Fabian log. Mamma tog ett kliv fram mot honom och omfamnade honom. Efter det tog Fabian i hand med pappa och gav honom en lite mer manligare kram. Sedan gick Fabian fram till Laura. Hon lipade mot honom och han rufsade till hennes hår. Jag log.
I Turkiet var Laura åtta år. Hon och Fabians lillasyster, Sara, var jättebra vänner. Jag och Fabian umgicks mycket med Laura och Sara i Turkiet. Därför var Laura och Fabian bra vänner de också.

"Vad gör du här?" frågade pappa medan han hängde av sig sin kavaj.
"Jag och min familj har flyttat hit till Stockholm" svarade Fabian glatt. Han hade gått tillbaka och ställt sig bredvid mig.
"Stannar du på middag?" frågade mamma. Jag vände blicken till Fabian. Han tittade frågandes på mig och jag nickade.
"Gärna, om det går bra för er" svarade Fabian artigt.
"Självklart" svarade mamma innan hon och pappa försvann in i köket. Laura gick upp till sitt rum och kvar i hallen blev jag och Fabian.

Vi bestämde oss för att gå upp till mitt rum igen. När vi gick i trapporna så ringde Fabians mobil. Han drog upp den ur fickan och läste snabbt vad det stod på skärmen. Hans ansiktsuttryck blev spänt.
"Ehm.. Jag måste ta det här samtalet, men gå upp du. Jag kommer snart" mumlade Fabian. Han sprang ner för trappan och gick ut genom ytterdörren. Jag rynkade på pannan, men trippade sedan upp på mitt rum.
Jag la mig på min säng och tog upp mobilen. Jag gick in på instagram och la ut en bild, som vi hade tagit tidigare den dagen, på mig och Fabian. På bilden kysstes vi. Som bildtext skrev jag "återförenade<3". Jag log och la mobilen på sängbordet.

Fabian kom in genom dörren. Hans leende var borta, men han försökte hålla masken. Någonting var fel.
"Vad var det där om?" frågade jag oroligt. Jag reste mig upp och gick emot honom. Han vände bort blicken och skakade på huvudet.
"Äh, det var inget viktigt" svarade Fabian. Han gick närmare mig och placerade sina händer på min midja. Jag knöt mina armar runt hans nacke och vi möttes i en kyss.
Jag var fullt medveten om att han försökte få bort mina tankar från hans mystiska beteende, dock lyckades han inte. Däremot teg jag. Om han inte ville prata om det så ville jag inte pressa honom. Det var säkert inget viktigt.

•••
Första kapitlet, ny berättelse. Vad tycks? Kommenteraaaa!!! Låter den intressant? Kommer ni fortsätta läsa den?
Kommentera, rösta & tipsa vänner! Läs gärna också min gamla roman som nu är avslutad, djävul till plastbror.

Jag hoppas verkligen att ni kommer tycka om den här berättelsen. Det är alltid lite segt i början av berättelser, men kapitel två kommer så snart som möjligt.
Puss & kram <3