1 472 dagar

Kapitel 23

Morgonen därpå vaknade jag av min väckarklocka. I vanliga fall skulle jag irriterat stänga av den och somna om, men inte den här dagen. Jag studsade upp ur sängen.
Det var tisdag. Och inte vilken tisdag som helst. Det var dagen då jag och min spanskagrupp reste till Spanien.

Jag tog på mig ett par ljusblåa jeansshorts och en vit, tajt magtröja. Ovanpå det satte jag på mig en pösig ljusbrun kofta. Jag flätade mitt hår i en fiskbensfläta. Jag orkade inte sminka mig, istället gick jag ner till köket och fixade frukost.

Två timmar senare stod jag med mamma, pappa och Laura utanför Arlanda.
"Tack för skjutsen, hejdå" sa jag och kramade om dem alla.
"Lycka till nu, och ha det så roligt" sa pappa. Jag log mot honom.
"Ring om det är något" la mamma till. Jag nickade och gav henne ett leende.

Efter ännu några minuter av avsked så lät de mig gå in till flygplatsen.
Nästan precis vid ingången stod klassen samlad. Jag sprang fram till Elin och Sofi.
"Spanien här kommer vi!" utbrast jag. Elin och Sofi skrattade.

Yvonne och Helena, som var de två lärare som skulle följa med oss, försökte hopplöst få tyst på klassen.
"Hallå! Lyssnar ni inte så åker vi inte!" skrek Yvonne argsint.
Pratet minskade, men fortfarande hördes mummel.
"Nu är alla här. Planet går om.." började Helena när de var någorlunda tyst. Hon tittade på sin klocka.
"En och en halv timme. På den här resan är det viktigt att vi alla håller ihop. Ingen ska bli lämnad utanför" fortsatte Helena skarpt. Hennes blick svepte över de uppspelta tonåringarna.
"Här på Arlanda måste vi också hålla ihop så att alla kommer med. Vi börjar med att checka in väskorna. Så alla följer efter mig och Helena" sa Yvonne, lika skarpt som Helena. Alla hummade till svar.
Yvonne och Helena började gå och alla följde efter.

Efter incheckning, säkerhetskontroll och många andra stopp så var vi framme vid gaten.
Påstigningen var redan i full gång, men Helena och Yvonne samlade ihop gruppen en bit bort.
De delade ut biljetterna till oss och vi gick sedan på. Jag letade rätt på min plats och satte mig längst in vid fönstret. Jag visste inte vem som skulle sitta bredvid mig, men jag hoppades på någon jag kände någorlunda bra. Vi skulle ju sitta bredvid varandra i tre och en halv timme.

Efter några minuter kom Fabian gåendes. Min blick följde hans steg. Han stannade vid mitt säte, läste på platsen intill min och suckade högt och ljudligt.
"Tänker du allvarligt talat inte prata med mig? Jag förstår inte vad jag har gjort för fel?" utbrast jag, kanske lite för högt. Många i vår klass riktade blickarna mot oss. Jag ignorerade dem och fokuserade istället på Fabian.
"Du vet varför jag är besviken på dig, Lovisa" mumlade Fabian lågt. Jag skakade på huvudet.
Robin kom joggandes mot oss. Han tog tag i Fabians axlar.
"Såja, vi ska inte ställa till med en scen här. Ta min plats Fabian" sa Robin och gav honom sin biljett. Fabian svarade inte, utan bytte bara biljett med Robin och gick sin väg.

När Fabian hade gått slog sig Robin ner bredvid mig.
"Vad gäller det nu då?" frågade Robin anklagande.
"Det hände en grej och Fabian blev besviken på mig, men jag förstår inte varför" mumlade jag. Robin såg medlidande på mig.
"Äh, han kommer över det" sa han och la sin arm över min axel. Han drog mig mot honom. Jag lutade mig mot hans bröstkorg och log.
"Mm, vi får hoppas det" mumlade jag.

Jag vaknade en timme senare. Förvirrande såg jag mig omkring.
Jag satt fortfarande lutad mot Robins bröstkorg i hans famn. Han sov. Vi måste ha somnat. Det var inte så konstigt med tanke på hur tidigt vi var uppe.
Robin vaknade plötsligt. Han skrattade till när han insåg att vi hade somnat. Jag log och reste mig upp från hans famn.
Jag tog upp min mobil ur fickan. Det fanns gratis wifi på planet så jag gick in på snapchat. Det var många från klassen som hade uppdaterat sina my story. De flesta hade bilder på kompisar och det stod att vi skulle till Spanien, men sedan fanns det många bilder på mig och Robin, när vi sov. De hade skrivit saker som "nytt kärlekspar i klassen", "söta", "oups Fabian" och så vidare. Jag visade alla bilder för Robin. Han bara skrattade och drog handen genom håret.

Timmarna flög förbi. Vi var framme vid hotellet i Barcelona. Hela klassen stod samlad i lobbyn och väntade på att få sina rumsnycklar.
Helena harklade sig och fick snabbt klassens uppmärksamhet.
"Såhär ser schemat ut idag. Ni får ledigt fram till klockan sex ikväll. Då ska vi allihopa samlas här i lobbyn för att sedan gå och äta middag på restaurang" förklarade Helena tydligt. För tredje gången idag mumlade alla ja till svar.
Yvonne bad alla att ställa sig i led med sina rumskompisar. Vi gjorde som hon sa. Jag ställde mig bredvid Fabian. Min blick drogs mot honom gång på gång, men hans blick var fokuserad rakt fram. Han ignorerade min existens. Jag suckade.

Vi fick varsin rumsnyckel och begav oss sedan till rummet med våra väskor. Jag gick bakom Fabian, ungefär två meter bakom.
Eftersom vårt rum låg på femte våningen så tog vi hissen. Jag fick springa in i hissen för att hinna in innan dörrarna stängdes. Fabian och två killar från klassen var i hissen. Jag ställde mig i ett hörn.
"Bråkar ni igen eller?" utbrast en av killarna, George.
Jag och Fabian svarade inte.
"Ja, tydligen" mumlade George för sig själv och flinade retsamt.
"Hur ska ni kunna dela rum i en vecka?" frågade han sedan.
Han fick fortfarande inget svar av varken mig eller Fabian.
"Vi kan byta, jag kan mer än gärna dela säng med Lovisa" sa George. Ett flin spred sig på hans läppar och han blinkade mot mig. Jag gav honom en äcklad min.
"Men håll käften, ditt äckel" muttrade Fabian mot George.

Vi var framme på femte våningen, tack och lov. Jag var först ute ur hissen och skyndade mig bort till mitt och Fabians rum.
Fabian var några meter bakom mig.
Han kom in i vårt rum några sekunder efter mig. Jag hade knappt hunnit ta av mig skorna.
Jag tittade mig omkring. Det var ett stort badrum med jacuzzi. Sedan var det ett rum som bestod av både sovrum och vardagsrum. Det var en stor dubbelsäng och en soffgrupp.
Jag vände mig bak mot Fabian. Han var minst lika imponerad som mig. Vi ställde oss samma fråga; Hur hade skolan råd med det här?

•••
Segt & tråkigt kapitel, meeeen den är snart slut. Håll ut.
Vad tycker ni om berättelsen? Är den bra? Jag vill gärna ha era åsikter!!
Kommentera & rösta!!!
Puss & kram <3