Jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Jag vet inte varför jag känner såhär. Jag vet ingenting.
Jag kollade upp i taket med tårar i ögonen. Jag satt stilla utan att snyfta. Jag satt bara still med tårar i ögonen. Jag brukade vara stark och säga de jag tänker men jag har blivit svagare och pratar nästan ingenting.
Jag tränar och mår bra fysiskt men när det kommer till den psykiska delen är det helt kaos. Jag är en riktig cry-baby. Jag får panik om det blir för mycket i huvudet. När paniken kommer säger jag inte mycket alls, tårarna bara rinner och demonerna tar över.
Mina vänner har lämnat mig för att de tycker jag är "för sorlig", vad de nu ska betyda. Jag är som jag är, you may can change me but it's not simple.
Och för att göra detta mer sorligare, mina föräldrar bråkar ganska ofta. Pappa super och mamma gråter. Nu för tiden sover de inte ens i samma rum.
Somsagt allt är kaos, iallafall för mig.
Världen är tuff guys.
//
Röstaaa för meeer