När blindheten tar över

Kapitel 2

Kapitel 2

Allt var tyst. Jag visste inte ifall jag var kvar på bänken eller ifall mamma hade kommit och ringt ambulansen, men allt var bara en evig tystnad.
Det kändes som att det gick flera timmar, men jag började höra ett svagt ljud av tinnitus. Ljudet irriterade mig men jag kunde inte göra något. Det var som att jag var fast i någons tanke och ljudet blev bara högre och högre.
En enorm smärts spred sig i mitt huvud, det var som att någon stod och slog mig med ett baseboll trä. Shit va ont de gjorde!
•••••••••••••••••

Jag vaknade upp i ett vitt rum.. Jag visste precis vart jag var. Fan, inte igen.
Japp, jag var på sjukhuset.
Jag kollade åt höger och såg att  en smal lång nål satt fast i min arm, jag hade fått dropp som vanligt.
Jag tog ut nålen och en smärta spred sig i armen, men den gick över på nån sekund.
Jag reste mig upp för att gå ut och kände hur vinglig jag blivit.
Undra vad dom har tryckt i mig nu för skit? Kanske ett flertal av olika äckel mediciner.. När ska dom fatta att inget, absolut INGET hjälper?
Jag vacklade mig fram till dörren och öppnade den.
Utanför var en lång, lång vit korridor. Detta var inte sjukhuset..
Jag sneglade in i rummet igen för att se ifall min mobil låg där, men hela rummet var tomt, nu när jag faktist kollade på rummet så insåg jag hur tomt det verkligen var. Väggarna var klarvita, precis som att det var nymålat och det vita bordet var det enda som fanns där inne förutom sängen. På nåt sätt kändes det som att dom bara hade ställt in det för att rummet inte skulle se så dött ut. Det var iallafall inte så smart eftersom att ingen brydde sig. Iallafall inte jag och vilka brukar ens vara här? 
Jag vände blicken mot korridoren.
"Hallå" mitt ord ekade mellan väggarna.
"Är det någon här? Vart är jag"
När ljudet ekade så hörde jag hur fånigt rädd jag lät.
Jag är 15 inte 3, 15 INTE 3! Ta dig samman nu Mandy.

Jag gick längs den vita korridoren, det kändes som att den aldrig skulle ta slut.
Efter en stund kom jag till en reception, men det var tomt.
Jag lutade mig över bänken för att se mer och det jag såg höll på att få mig spy.
Jag vände mig om för att få annat att tänka på.
Jag sprang snabbare än någonsin och jag kände hur jag nästan snubblade på mina egna fötter. Vad fan är jag på för ställe?!
•••••••••••••••
Smärtan kom tillbaka i huvudet och allt blev svart.
Återigen kändes det som att det gick flera timmar.

Jag vaknade upp på bänken igen, med ambulanspersonal framför mig och mamma hade tårar i ögonen.

-Hur mår du, har du ont någonstans?! Frågade en ung kvinna.
-Jag har bara lite ont i huvudet, det är ingen fara. Svarade jag och försökte låta lugn.

Det spelade tydligen ingen roll om vad jag sa för jag var redan i ambulans bilen påväg till sjukhuset. Men vart var jag innan?

Den unga kvinnan berättade för mig om vad som hade hänt.
Mitt hjärta hade slutat slå i 2 minuter och det var ett mirakel att jag ens levde.

På sjukhuset var det tomt, tommare än vanligt.
Jag hamnade i samma rum som vanligt och jag bad mamma hämta nyckeln.
Hon kom tillbaka efter ungefär fem minuter.
-Mandy, den är inte här. Är du säker på att du inte glömde den?

Jag började tänka efter och jag kände hur en nervös känsla spred sig i kroppen.
Det var inte här jag hade sett nyckeln. Det var inte i detta vänt rum.. Det var i min dröm. Om det nu ens var en dröm. Det kanske bara var min död. Visst jag blev ju återupplivad men så fort jag får ont i huvudet så händer något hemskt. Tänk om det blir såhär varje gång?
-Jag kommer inte ihåg vart jag la den, sa jag till mamma.
Hon suckade.
•••••••••••••••••••••••
När vi kom hem igen gick jag upp på mitt rum direkt.
Just nu orkade jag inte göra nånting. Jag tog fram min mobil och kollade mina sms, jag hade fått ett från min bästa vän

"Hej, ska vi vara nån dag?"
Jag funderade en stund men kom fram till att nej det går inte. Det går absolut inte..Jag kan inte vara med någon, inte nu iallafall. Antingen så blir det bättre eller så blir det sämre.
Men jag förstår nästan att det kommer bli värre med tanke på att det redan blivit det.
Jag klev upp från sängen och gick ner till köket.
-Hej gumman, vad vill du ha till middag?
-Det spelar ingen roll, sa jag och gick vidare till vardagsrummet.
Jag satte på tv:n och tryckte på "15".
På tv:en var det en stor svart gestalt med vit bakgrund.
Den pekade rakt fram och sedan åt sidan.
Jag var tvungen att följa med blicken och kollade åt samma håll.
Den "hade" pekat mot vårt fönster. Jag gick fram för att kolla men det var inget där.
Jag kollade bak mot tv:en och den pekade fortfarande mot fönstret. Jag vände mig om igen och fick nästan en hjärtattack! Vid fönstret stod det en stor svart gestalt och den var alldeles blodig i ansiktet. Jag såg hur den tog upp fingret, förde det mot fönstret och skrev "hjälp" med blodet från dess ansikte.
Mitt hjärta bultade snabbt och jag vände mig om för att springa till hallen.
-Vart ska du Mandy? Frågade mamma snabbt.
Jag svarade inte utan tog fort på mig mina svarta ugs och sprang ut. Jag plumsade i den djupa snön och kom fram till husets kant. Jag kikade utöver bakgården för att försäkra mig och att det inte var någon fara där. Men det var inte ens någon där. Jag gick fram till fönstret och kollade in.
Frosten satt fortfarande som lim på rutorna och jag försökte skrapa bort det med mina naglar. Där inne var fortfarande tv:en på och gestalten pekade fortfarande mot fönstret.
Helt plötsligt hoppade gestalten upp framför mig. I huset. Jag ramlade bakåt av rädsla och försökte resa mig upp snabbt. Jag sprang till framsidan och ryckte i dörren men den var låst.
-MAMMA ÖPPNA!!!
Jag hörde fotsteg i huset.
Låset vreds upp och dörren öppnades.
Jag sprang in till köket. Mamma var fortfarande där.
-Mamma var det du som öppnade när jag skrek ?
-Jag har inte hört något? Är allt okej?
-Ja men förlåt för att jag inte svarade när jag sprang ut..
-Svarade? Jag har inte sagt något? Du kollade ju nyss på tv?
Jag kollade frågande på mamma.
-Men.. Jag gick ju ut?
-Gumman, du har varit inne hela tiden! Du kollade ju på "Simpsons".
Jag kollade nervöst på mamma.
Jag var nästan rädd för livet. Inte just att jag levde eller min familj. Min familj betyder mer än något annat för mig.
Men jag var rädd för att leva mitt liv, med tanke på allt som pågår..
-Är något fel? Älskade vän.
-Nej, nej absolut inte.
Jag gick upp till mitt rum tog fram min bok och började läsa.

Så vad tyckte ni om detta kapitlet? Jag kommer inte uppdatera på typ 3 dagar eller så eftersom det blev ganska mycket nu ^^ och nästan direkt efter de andra!
Men hoppas ni gillade kapitlet!