När blindheten tar över

Kapitel 1

Journalen? Doktorn tog fram pennan och var beredd på att skriva ner.
-Namn Mandy, ålder 15..
Jag orkade inte lyssna mer.
Allt var tomt, det fanns bara en liten gnista hopp om att dom för en gångs skull kanske skulle hitta felet.
Men gnistan slocknade fort när dom kom med svaren..
-Mandy vi ber om ursäkt. Men vi har ingen aning om vad det kan vara. Du ska få starkare sömntabletter.
-Hur länge måste jag ta det då? Jag är trött på alla dessa skit tabletter!
-Ungefär 5 veckor. Vi vet att det väldigt jobbigt, men det är för hoppningsvis snart över.
Jag visste att dom ljög.. Det gör dom alltid för att få mig på bättre humör.. Synd bara att dom inte är lite klokare för att inse att jag faktist förstår att inget kommer hjälpa. Aldrig någonsin.

Vägen hem kändes som flera mil även fast det bara var några kilometer. Jag gick längst trottoaren, snön yrde som damm från en bok. Det kalla vädret färgade mina kinder rosenröda och det stack i mina läppar.
När jag kom hem märkte jag att nyckeln låg kvar på stolen inne i vänt rummet.. Vad skulle jag göra nu? Jag okar inte gå tillbaka till det där stället iallafall.
Jag gick till baksidan av vårt hus, snön var högre här bak. Vi brukade aldrig skotta här bakom. Nu när jag tänkte på det så verkade det lite konstigt med tanke på att vi nästan alltid brukade grilla här på somrarna.

Snön var så hög att mina ben hade blivit alldeles utmattande av att vandra här. Jag gick tillbaka till framsidan och satte mig på bron, det var verkligen iskallt. Mina händer var alldeles frusna. Kan dom inte komma snart?

Efter ungefär 30 minuter så rullade en matt grå Audi upp på gårdsplanen. Lukten av bensin trängde in i näsan och det kändes som att lukten skulle förtära min hjärna.
Jag reste mig upp och gick fram till bilen. Mamma klev ut ur bilen.
-Vad gör du ute med en sån tunn jacka gumman?
-Jag glömde nyckeln på sjukstugan.
-Och varför har du inte hämtat den?
-För det är jätte kallt ute, kan ni ge mig nyckeln tack?
-Ja men sedan går du dit och hämtar den.
Jag suckade, tog emot nyckeln och låste upp dörren.

Det hade gått ungefär 2 timmar och jag hade fortfarande inte hämtat nyckeln..Frosten satt som lim på fönsterrutorna. Var jag verkligen tvungen att gå tillbaka?
Jag gick ner till köket.
-Mamma kan du inte skjutsa mig ?
-Jag måste börja med middagen, du får gå dit.
Jag gick med tunga steg och tog på mig jackan.

Vägen kändes ännu längre nu än när jag gick hem.
Varför måste vi alltid bo så långt ifrån allt?..
Mina andetag blev tyngre och jag började gå långsammare. Allt började kännas jobbigt och kylan stack i hela kroppen.
Jag visste precis vad som skulle hända.
Men inte här, det får absolut inte hända här. Står jag upp så är det farligare och speciellt ute vid vägen.
Jag letade snabbt efter en parkbänk, smsade mamma fort att komma till "nylandsvägen 83"..
Hon visste också vad som skulle hända.
Synen började suddas ut och jag kunde höra svaga viskningar. Snälla sluta,jag orkar inte med det här!
Det upphörde, men började nästan lika snabbt igen.
Viskningarna blev högre och högre.
Synen hade nästan försvunnit helt och mitt hjärta bankade hårt.. Hårdare än någonsin.