Dripping Blood (PAUSAD!)

0.1

"Jennifer hjärtat, rappa på! Du kommer bli sen till din första skoldag."

Ugh... Den rösten.

"Ja! Jag är snart klar!" ropar jag.

"Tänk på att jag ska till mitt nya jobb!" tjatar hon medan jag hör hennes steg gå ner för trapporna.

Jag himlar med ögonen samtidigt som jag granskade mig själv i spegeln. Jag valde att ha på mig ljusblåa jeans och en rosa, tight skjorta samt min guldklocka och mitt guldiga halsband med ett guldhjärta som hängsmycke. Jag kände mig någorlunda nöjd med mitt klädval och var klar att gå ner för trapporna.

I hallen satte jag på mig min skinnjacka och tog min bruna läderväska på golvet som redan var färdigpackad dagen innan. Rusande ut genom ytterdörren låser jag efter mig.

"Är du redo för den nya skoldagen?" frågar Sylvia när jag hade suttit mig på framsätet i bilen. Jag himlar med ögonen och andades tungt ut.

"Ska vi åka idag?" frågar jag irriterat med en kall ton och satte på radion. Hon vred i bilnyckeln och börjar försiktigt gasa.

När vi väl hade anlänt i skolan började jag känna nervositeten växa. Motvilligt öppnar jag bildörren, kliver ut och tar ett djupt andetag för att lugna ner mig själv.

"Hejdå gumman, lycka till nu!" säger Sylvia. Inte brydde jag mig om att svara. Istället tittade jag på den stora skolbyggnaden framför mig och började nervöst gå mot den.

Korridorerna var inte så trånga som jag hade föreställt mig. Till och med skåpen var stora, man kunde få plats med mycket och till och med en liten person kunde tränga sig in i den och få plats. Skåp 182, letade jag reda på för det skulle vara mitt skåp.

Hittat! Jag lade in mina saker i ordning och reda. Ja, jag är en perfektionist. Med snabba ryck tar jag ut en penna och anteckningsblock och låser skåpet. Det var visst bråttom att hitta till rätt sal. Klockan står icke still. Så stressad som jag blev sprang jag i korridoren i hopp om att hitta salen jag skulle befinna mig i, men såg mig mest omkring som en liten vilsen valp. Just då kolliderar jag med någon. Aj!

"Se dig för, jävla idiot!" utbrister någon med mörk och djup röst. En kille, med kort brunt hår. Bruna ögon. Skarpa käkben. Vackert ansikte.

"F-förlåt...,"fick jag ut trots att det var han som var idioten och skall vara den som ber om ursäkt först.

Sannerligen var det han som stötte till mig. Och med tanke på min lilla figur i jämförelse med hans stora muskulösa kropp, föll jag pladask mot golvet. Utan att överhuvudtaget hjälpa mig upp på fötterna igen, fortsatte han bara gå sin väg och försvinner ut från skolans byggnad. Vilken respektlös idiot. Ansiktet hans var oförglömlig, inte endast för att han var snygg, men för att han var en riktig douche!

"Allt väl?" frågar någon. En annan kille, med vitt hår. Ovanligt blek hud. Och ögon. Kristallklara, blåa ögon. Han hjälpte mig upp och gav mig sakerna jag hade tappat på golvet då jag föll.

"Eh ja, tack..." svarar jag. "Royce," säger han och sträcker fram sin hand.
"Den oförskämda killen du krockade med var Cameron. Ingen du skall bry dig om," fortsätter han och ler vänligt.

Jag log och skakar hans hand. "Jen."

--------------------

I'm back med så många nya idéer !