Dripping Blood (PAUSAD!)

0.2

Jag tog fram mobilen ur fickan för att skicka iväg ett meddelande till mamma om hämta upp mig. Snabbare än jag hade anat svarar hon det inte gick för att hon inte var färdig på jobbet ännu. Fundersamt tänkte jag på om jag kunde promenera till närmsta busshållplats och ta bussen hem i värsta fall. Jag hade ingen lust att vänta på att bli hämtad.

Någon med motorcykel kör sakta bredvid mig och bromsar. Jag vänder huvudet för att se vem det var. Royce.

"Hej Jennifer! Vart är du på väg?" frågar han.

"Hej Royce, jag är på väg hemåt!" svarar jag trevligt.

"Om du vill kan jag skjutsa dig," tilltalar han.

"Nej, det är lugnt! Jag tar bussen," säger jag. "Var är busshållplatsen?"

När Royce hade beskrivit var busshållplatsen låg och att den var tio minuter bort säger vi hejdå till varandra och han kör iväg med sin svarta motorcykel. Jag började gå mot det hållet han sa åt mig att gå.

Det började bli sent, mörkt med. Jag hade ingen aning om hur länge jag hade gått men det kändes som mer än tio minuter. Hade jag gått fel?
Jag hittade en bänk att sitta på och så otur som jag har började det regna precis när jag hade satt mig. Det var kallt, vått och obehagligt. Jag blev genomblöt.
Jag fiskade upp mobilen försiktigt och täckte skärmen med ena handen för att det inte skulle komma vatten på den. Det skvätte vatten på skärmen ändå.

"Fan! Dö inte nu!" säger jag för mig själv och suckar. Mobilen stängdes av och det syntes nu bara en helsvart skärm.

Jag ställde mig från bänken igen och började gå. Jag märkte inte att jag var på väg in mot skogen. Jag kunde inte se klart på grund av all regn som droppade ner för mina ögon.
Otydliga men skumma väsen hördes och jag började skaka av antingen kylan eller nervositeten, nog både och. Plötsligt hörde jag fotsteg efter mig som jag hörde tydligt. Tunga fotsteg som fick mig att gå snabbare längs skogsvägen. Trots att jag inte visste vart jag var på väg fortsatte jag att gå och gå. Mitt hjärta bultade snabbare och jag hade plötsligt svårt för att andas. Jävla astma som jävlas med mig vid just detta ögonblick!

Okontrollerat började tårar rinna för mina kinder. Tårar och regndroppar. Jag huttrade som en galning och blev helt skräckslagen. Fotstegen hördes allt närmre mig. Jag började springs men någon tog tag i mig bakifrån. Med ett högt skrik, skrek jag för mitt liv och tänkte att det var i denna stund mitt liv var över. Att någon skulle våldta mig och sedan skulle jag bli mördad och begraven långt in i skogen.

"Du rör henne inte!" var det enda och sista jag hörde innan jag förlorade medvetandet.