Dripping Blood (PAUSAD!)

0.3

Långsamt öppnade jag ögonen. Det var alldeles vitt och suddigt. Är jag död? Har jag hamnat i himlen? I paradiset?

Ett långt pip hördes högt. Det ekade i mig. Jag hade en fruktansvärd huvudvärk. Hade jag ramlat och slagit huvudet så hårt?

Jag kunde fortfarande inte se klart förrän någon minut hade gått. Jag såg att jag befann mig i ett litet sovrum med vitmålade väggar. Ett rum jag inte kände igen. På sängbordet till vänster om sängen låg mina saker. Mobilen, plånboken och hemnycklarna. Hela min kropp var öm och jag kände mig svag när jag försökte sätta mig upp från den bekväma sängen. Vad hände egentligen? Var är jag? Sjukhus? Nej, det såg inte så ut, utan som ett helt vanligt och stilrent sovrum. Vem är jag hos?

Kläderna jag bar var synnerligen inte mina. En svart t-shirt som satt som en klänning på mig som slutade precis så den täckte min stuss. Mina jeans, min skjorta och min bh låg på en fåtölj vid kanten av rummet och min skinnjacka hängde över den. Jag började bli nervös och grubblade över vem det kunde ha varit som tagit av mig mina kläder och satte på mig denna tröjan. Skyndsamt bytte jag om till mina egna kläder och packade ner mina saker i min väska som låg på golvet bredvid fåtöljen.

Försiktigt öppnar jag dörren och smyger ut från sovrummet. Till höger om mig var en lång och ganska trång hall som jag gick igenom. Det var två andra dörrar till höger som jag gick förbi. Villan var modernt och ganska stor och lyxig. Jag följde min instinkt och hittade till ytterdörren som jag öppnar på glänt.

"På väg någonstans?"

Jag ryckte till av rädsla samtidigt som mitt hjärta började slå snabbare. Hastigt vänder jag mig om och ser ett bekant ansikte men vars namn jag inte riktigt kommer på. Han stod med endast handduk runt sin höft. Noggrant undersökte jag hans vältränade kropp med mina ögon. Små vattendroppar låg varstans på hans överkropp och hans hår var vått. Det var inte svårt för mig att klura ut att han var nyduschad, men jag kunde fortfarande inte komma på var jag hade mött honom innan. Han såg fundersamt på mig som stod helt stilla och börjar sedan gå sakta mot mig. Jag svalde den stora mängden saliv som hade samlat sig i munnen.

"Jag måste hem, min mamma är säkert orolig och..." säger jag ängsligt.

Han stänger igen ytterdörren och ler snett. "Du skall ingenstans."

Plötsligt slog det mig. Det var han. Han var den idiotiska killen jag krockade med i skolan.

"Cameron?!" utbrister jag argt. Han ser förvånad ut.

"Du vet vem jag är?" hånler han.

Jag himlar med ögonen och fnyser till. "Givetvis, en idiot som dig är mycket svår att glömma." Han flinar.

Jag tvingar fram ett tillgjort leende och vänder mig om för att öppna ytterdörren återigen för att lämna stället. Han tar tag i mina axlar och var alltför nära mig. Mitt hjärta bultade snabbare. Han vänder mig om mot honom och var så nära att jag kunde känna hans varma andetag mot min nacke.

"Du är fortfarande i dålig skick, du måste vila upp dig mer. Jag förbjuder dig att gå," säger han lågmäld, nästan som en viskning i mitt öra.