I sängkammaren, som var belägen på östra gaveln, stod mellan fru T:s säng och väggen en liten korgsäng, i vilken makarnas späda barn låg, och i rummet brann nattetid alltid en lampa med dämpat sken, för att, om barnet vaknade, det skulle vara lätt att se till det. Klockan var omkring 11. Dåvarande löjtnanten T. och hans unga fru hade nyss lagt sig, men voro båda fullt vakna, då de fingo se en liten, gråklädd gumma komma in genom dörren. Hon gick direkt bort till barnets säng och lutade sig ner över detsamma. Sedan vände hon sig om och lutade sig ner över den unga frun. Denna blev ej alls rädd, snarare förvånad, och betraktade gumman. Gummans dräkt såg ut som spindelväv, hennes ansiktsuttryck var sorgset, och hon höll händerna i kors över bröstet. Ett ögonblick senare vände gumman, gick bort till fönstret och var i ett nu försvunnen.
- Aurore, här är någon inne, hördes löjtnantens röst. Såg du inte gumman, som stod vid din säng?
- Visst gjorde jag det, svarade fru T., och jag ville ropa på dig, för att du skulle se henne, men jag kunde inte få fram ett ljud. Det var alldeles som om jag haft en hård press över bröstet.
- Nu ska jag i alla fall ta reda på henne, sade löjtnanten. Han steg upp, satte på sig nattrock och tofflor, tände ett ljus och gick. Efter en stund kom han tillbaka.
- Jag kan inte finna henne, sade han. Jag har genomsökt hela våningen, känt efter att ytterdörrarna voro reglade och varit i köket. Där var mörkt och tjänarna lågo och sovo. Jag förstår inte, vart hon tog vägen.
- Bry dig inte om att söka längre, sade hans fru, jag tror inte det var en levande människa, jag tror det var en gengångerska från andra sidan. Det var något overkligt över henne.
Löjtnanten ville inte höra på det örat. Han gick bort till fönstret för att se, om hon hoppat ut genom det. Men fönstret var stängt och fönsterhakarna pålagda.
Ett par veckor efter ovanstående händelse kom gårdens förre ägare på besök. Fru T. passade då på att tala med honom om den "syn", hon och hennes man haft, hon beskrev den lilla gumman och frågade, om han visste, vem det var som gick igen.
- Ja, det vet jag visst, svarade den forne ägaren, det var gamla faster. Henne sågo vi ofta. Och han tillade, som om det var den naturligaste sak i världen: - Hon brukar gå omkring här, men det är ingenting att fästa sig vid.
Av de gamla på gården fick fru T. sedan höra, att "gamla faster" varit syster till den förre ägarens far. Hon hade tyckt om en man, men ej fått gifta sig med honom för sin far, därför att han var av lägre stånd. Det påstods också, att hon fått ett barn, som hon av skräck för fadern tagit av daga. Folket på gården visste att hon gick igen, och det troddes att hon sökte sitt döda barn.
Nässjö stad är numera ägare till Ingeberga gård och boningshuset är apterat till barnhem. Man får hoppas, att "gamla faster" slutat upp att gå där.
