Denna känsla kunde komma över en vilken tid på dygnet som helst, likaväl en solgassig sommardag som en mörk vinterkväll. Och när man ensam gick omkring i de, även när solen stekte som hetast, källarsvala rummen, var man alltid halvt om halvt beredd på att möta eller få se denne någon, vars obehagliga sällskap man aldrig riktigt lyckades göra sig fri från. När mina föräldrar i mitten av 1920-talet flyttade till Sörby, hörde de visserligen talas om att där "spökade". De fäste inte mycken vikt därvid. För övrigt hör det ju till god ton att rycka på axlarna åt dylika historier. Det dröjde emellertid inte länge, förrän vi fingo erfarenheter och började undra över de ljud vi hörde. Mestadels lät det som om någon gick. Ibland hörde vi steg fram och tillbaka, fram och tillbaka på vinden, ibland från angränsande rum. Ljudfenomenen voro inte alls begränsade till någon viss tid på dygnet. Vi kunde få höra dem när som helst. I det längsta avfärdades de med "naturliga" förklaringar. De sades vara "hörselvilla", de sades vara "råttor", det hette, att det alltid fanns "en massa ljud i gamla hus", knäppningar i väggar och golv. Vad det nu var för något, så lät det i alla fall alldeles påtagligt som steg. Vi blevo till sist så vana vid fenomenet, att vi knappast fäste någon uppmärksamhet vid det. Det upprepades icke regelbundet. Ibland kunde vi icke höra något på ett helt år, ibland hördes stegen alltid någon gång om dagen.
Jag bodde i ett stort gavelrum uppe på vinden. Där kunde jag, vanligtvis om kvällarna men även på andra tider, ofta höra dessa steg. Det lät som om någon oupphörligt vankade fram och tillbaka på vinden. Ibland kommo stegen ända fram till min dörr, och jag väntade, att i nästa ögonblick någon skulle ta i låset. Men så skedde aldrig. Vid dörren vände alltid stegen utåt vinden. Några gånger ställde jag mig vid dörren och lyssnade. När stegen hördes som tydligast, ryckte jag upp dörren och tände i ett ögonblick det elektriska ljuset. Vinden låg där öde och dyster. Intet hördes eller syntes. Men en fem eller tio minuter efter det jag gått in i mitt rum började spatserandet igen.
Det var icke blott husfolket som kunde få höra dessa steg. På eftersommaren 1931 gästade min mors faster, en synnerligen pigg och vital 80-åring, Sörby. Jag var vid detta tillfälle utomlands, och gästen inlogerades i mitt rum, som ansågs vara tystare och mera ostört än det ordinarie gästrummet. När min mor första morgonen kom för att bjuda sin faster kaffe på sängen, fann hon dörren omsorgsfullt reglad och även barrikaderad med en del möbler. Förvånad över detta frågade hon, vad som stått på, och på sitt torr-roliga sätt svarade hennes faster: "Så mycket folk som ni ha här uppe på vinden om nätterna, vill jag åtminstone se till att ingen kommer in till mig". Så vitt jag vet, hade ingen tidigare berättat för henne om "spökerierna" på Sörby.
Ännu egendomligare än detta fall var ett annat. En jul i slutet av 20-talet insjuknade min bror mycket häftigt. Under en veckas tid svävade han mellan liv och död. Han var för svag för att flyttas till sjukhus, varför mina föräldrar togo en privat sjuksköterska, som skulle hjälpa min mor att vaka. Hon kom från staden en eftermiddag. Det var självfallet, att vid den dystra stämning, som rådde i familjen, ingen tog sig för att underhålla den för oss alldeles främmande sjuksköterskan med spökhistorier. Så kom hennes första vaknatt. Vid frukostbordet morgonen därpå sade hon med tydlig indignation: "Jag förstår inte, att inte herrskapet litar på mig. Jag har hört, hur herrskapet gång på gång i natt varit vid dörren och lyssnat. Det är ju alldeles självfallet, att om jag skulle märka minsta försämring hos den sjuke, så underrättar jag genast." Ingen av oss hade den natten varit uppe eller ännu mindre framme vid sjukrummet.
Det var icke blott steg som hördes. Då och då inträffade till synes oförklarliga och meningslösa fenomen av annan art. En eftermiddag sutto vi några stycken i min fars rum. Plötsligt hördes från det innanför belägna förmaket en våldsam duns, som om något mycket tungt men också mycket mjukt fallit ner. Vi sprungo alla upp, och på ett ögonblick hade vi slagit upp dörren till förmaket och tänt det elektriska ljuset. Där var allt i sin ordning.
