IT'S LESS DANGEROUS

• Chapter forty-four •

För lite mer än en månad sedan, satt jag i Valerie's situation.

Det var hon som tröstade mig när jag satt och grät över en kille. Jag trodde att det aldrig skulle bli bra igen. Valerie var personen som muntrade upp mig, och fick mig att må bättre.

Nu, en månad senare, är det exakt samma sak. Fast denna gången är det ombytta roller. Det är Valerie som gråter över en kille - Sam såklart - och jag är den som tröstar.

Vi satt hemma hos Val, på hennes säng, samtidigt som min nya iPhone mamma hade köpt till mig vibrerade konstant. Caden försökte få tag i mig, då det var meningen att vi skulle ut idag. Men Valerie behövde mig verkligen, så jag skrev ett meddelande till honom att jag inte kunde. Sen dess, har han försökt nå mig.

Valerie har huvudet i mitt knä, tårar rinner ner från hennes svullna kinder ständigt, och mascara har smetat ner hela hennes ansikte. Inklusive mina ljusrosa mjukisbyxor.

Sam, som den motherfuckern han är, hade inte tillåtit Val att följa med honom till Chicago. Inte ens i några veckor. Han sa, och jag citerar: "Det kommer inte fungera, det blir bara svårare. Vi borde bryta kontakten helt och bara glömma varandra."

Ändå, var Sam killen som grät hos mig för några veckor sedan, då han saknade Val och var orolig att hon skulle göra slut.

"Shh, det blir bättre. Det blir alltid bättre tillslut." Sa jag och sneglade på min skärm som ringde åter igen.

"Jag kommer spola ner din mobil i toaletten snart." Grät hon tyst.

"Valerie, nej. Att göra något sådant mot min nya bebis, är som att dra ut mitt hjärta, stampa på det, elda upp det, spotta på det och sätta tillbaka det igen."

Valerie drog bort sina händer och höjde på sina ögonbryn. "Dessutom tror jag inte att det går." La jag till. Hon skakade lätt på huvudet med ihopdragna ögonbryn, innan hon började gråta igen.

"Din pojkvän ringer dig åtminstone, undrar vart du är, är orolig för dig och saknar dig." Mumlade hon mot sina händer.

"Kom igen, var inte så deppig. Livet vänder. Snart kommer det vara solsken." Sa jag.

"Nej, det är vår din idiot. Solen syns knappt." Grät hon. Jag suckade och himlade med ögonen samtidigt som min iPhone började vibrera.

"Du fattar ju inte vad jag menar. Du är omöjlig." Sa jag.

"Nej, det är du som inte hjälper!" Skrek hon och drog bort sina händer. Jag ryckte till av den plötsliga händelsen.

"Wow, chilla." Sa jag tyst.

"Du har ingen aning om vad jag går igenom!" Sa hon och kröp ihop mot väggen.

"Grejen är den, att det gör jag. Jag vet exakt vad du går igenom." Sa jag sammanbitet, nu väldigt irriterad.

"Nej! Jag och Sam hade ett stabilt troget förhållande! Han hade inte legat med min bästa vän, han var inte komplicerad, dryg, alldeles för avundsjuk, och hade dessutom inte en flickvän som samtidigt flörtade med Jack!" Skrek hon snabbt. Jag tittade på henne i chock. Min mun var nu öppen, och mina ögonbryn ihopdragna.

"Hur kan du säga sådär?" Frågade jag tyst.

"Jag är extremt känslig just nu, så ta inget jag säger personligt." Sa hon sammanbitet och tittade på en punkt bakom mig. Jag skakade lätt på huvudet och ställde mig upp.

"Jag borde gå." Mumlade jag, mest för mig själv, samtidigt som mobilen i min hand började vibrera igen.

Med snabba steg gick jag nerför Valerie's trappa, och tryckte mobilen mot örat. "Vad?" Sa jag i telefonen. Tonen jag använde bara kom, då jag var irriterad och sårad.

"Woah, hej på dig med, Miss. Iggare." Sa Caden på andra sidan. Jag suckade djupt och drog på mig mina skor när jag var i hallen.

"Jag är ledsen." Sa jag tyst och öppnade ytterdörren. "Jag var... Bara upptagen."

"Med vad? Du är inte med Jack hoppas jag." Sa han. Jag drog ihop mina ögon och började gå mot mig, som bodde ungefär tio minuter från Valerie. Hennes ord om Jack ekade i mitt huvud i samma stund som min pojkvän nämnde honom.

"Varför tar du upp Jack? Han har ingenting med det här att göra." Sa jag.

"Jag vet, ta det lugnt, babe. Men ni två kommer läskigt bra överens."

"Whatever." Suckade jag lågt.

"Så," sa han tvekandes i en lätt suck. "vad är anledningen till att ställa in våran dejt?" Frågade han på andra sidan. Jag drog min jacka tätare om min kropp och gäspade svagt. Jag var trött, trots att klockan bara var runt fem.

"Valerie är ledsen över Sam, så jag försökte muntra upp henne. Jag är påväg därifrån nu." Sa jag.

"Perfekt, kvällen kan räddas. Okej, du har fortfarande sabbat dejten, men vi kan mysa." Sa han. Ett skratt for ur min mun.

"Hos mig. Jag pallar inte dra till dig." Sa jag och tittade upp på skyskrapan som också var lägenheten jag bodde i.

"Du är så lat." Skrattade han.

"Det kallas för att vara trött och tonåring. Skynda dig, jag är kall." Sa jag och öppnade dörren till trapphuset.

"Som jag sa, du fryser alltid." Sa han.

"Bara... skynda dig."

-

Jag drog filten längre upp över min kropp med stängda ögon, och gäspade.

"Räddning är här!" Samtidigt som dörren till mitt sovrum öppnades, ekade rösten i mitt rum.

"Mm." Mumlade jag lågt till svars.

"Jag är väldigt saknad ser jag." Sa Caden. Jag öppnade inte ögonen utan gosade ner mig ännu mer.

"Bara lägg dig bredvid mig." Sa jag och drog ihop mina ögonbryn. Han suckade lågt och stängde dörren efter sig. Efter det sjönk sängen ner bredvid mig. Han drog täcket över sin egna kropp, och drog in mig mot sig så att mitt huvud var placerat på hans axel. Jag vände huvudet så att mitt ansikte låg vid hans hals.

"Jag tog med mat." Sa han och drog ena handen igenom mitt hår. Jag placerade en kyss på hans käke leendes.

"Tack." Viskade jag.

"Så.." Sa han frågandes. "ska vi äta?" Jag skrattade lågt och öppnade långsamt ögonen. Jag tittade upp på honom, betraktade hans ansikte.

"Ja, det tycker jag är en bra idé." Sa jag efter en gäspning och satte mig upp.

"Du ser bra ut idag." Log Caden och närmade sig mitt ansikte. "Som alla andra dagar." Hans läppar pressades mot mina en kort stund, innan han drog ifrån.

"Yeah? Jag uppskattar att du tycker att jag ser bra ut i kläder Valerie har gråtit ner." Skrattade jag och ställde mig upp. Han drog ihop sina ögonbryn och satte sig på sängkanten.

"Om det där, jag fick ett meddelande av henne precis innan jag kom hit, att hon var ledsen över sakerna hon sa till dig. Tänkt att berätta för mig?" Frågade han. Jag suckade lågt och gick fram till min WIC. Jag drog av mig min sweatshirt och ersatte den med en vit tajt t-shirt.

"Nej." Svarade jag. "Det är inte viktigt. Hon bara... Flummade eller nåt." Mumlade jag och satte upp mitt hår.

"Men är du okej?" Sa han och ställde sig upp. Jag tittade upp på honom i en låg suck.

"Nej."

____________

LÄS STAY AWAKE