Lucinda

Tystnad

Skoldagen nästa morgon var trög som vanligt.
Innan första lektionen kom tyskaläraren Lena fram till Mino. Trotts att Mino hade Franska.
"Är du bättre idag då?" Frågade Lena trevligt och Mino kunde känna den sötsliskiga doften av hennes gucci parfym våldsamt krypa ner i hans näsborrar.
Just det. Först hade han inte förstått vad hon menat. Han hade ju varit "Sjuk" igår...
Mino tänkte tillbaka på igår.
Tanten som upptäckt den lilla branden hade hittat en brandsläckare.
I allt tumult lyckats släcka lågan. Mino och Jared hade behövt betala för den sönderbrända klänningen medans den tjuriga kärringen bestämt skakat på huvudet och muttrat "Tonåringar."
Jared var oskadd, men lite traumatiserad.
Men som tur väl var kom han ändå till skolan.
I sin vanliga praktfulla glans.
"Hallå?" Lena väckte Mino ur hans tankar.
"Eh, ja."
"Så bra då!"
Sa Lena och stack vidare med sin fladdriga attityd och sötsliske-doft.
Franska då.
Mino tog den tunga och klumpiga skol laptopen och de otympliga böckerna.
Han gav sig iväg till Franska-salen som han knappt kunde hitta till.
Ren-bajs-skolan var som en endlös labyrint.
Han hade hittat dit innan, men utan att följa strömmen - som Lena hade fått honom att tappa bort var dettta nästan omöjligt.
Mino slängde en hetsig blick på sin mobil.
Två minuter tills lektionen började.
Han sprang i panik och krockade rätt in i en tjej.
Fuck helvetes horpiss, hybridapa, förstoppade gnu!!! Tänkte Mino förbannat med hela tre utropstecken(!!!)
Tjejen var kraftigt byggd och Minos seniga kropp kastades abrupt mot golvets solida fotsvetts- stinkande yta.
Mino hade aldrig haft speciellt bra balans. Hans kropps byggnad- lång och smal- slenderliknande gjorde det inte speciellt lätt för honom.
"F-förlåt" Stammade hon.
"Nej, förlåt själv, är allt bra?"
Mino reste sig upp och försökte samla upp sina böcker.
Han tittade upp mot henne.
Mörkbrunt hår samlat i en knut på huvudet, obegripligt stora ögon bakom de tjocka glasögonen.
Hon rodnade och log blygt.
Mino suckade inombords. Hon var som hämtad ur en smörig Amerikansk nittiotals, highscool film. Hon var den där nörden som var mobbad men som typ blev poulär i slutet av filmen.
"Förlåt igen"
"Det är okej. Vad heter du?"
"Lina?" Det var mer som en fråga än ett svar.
"Jag heter Mino."
En tyst stämmning uppstod. Så pinsam att man inte riktigt vet vad man ska göra.
" Vet du vart franska salen ligger?"
Lina nickade och visade honom vägen.
"Uppför trappan till vänster." Sa hon.
"Okej. Tack!"
Mino log mot henne. Så söt hon var.
Mino log fortfarande när han tog sig uppför trappan.
När Mino tog sig in i klassrummet var det fyllt av elever som argt blängde på honom.
Och fransbrödet stod vid tavlan och pekade ut glosor.
Mino suckade.
Han gick och satte sig längst bak i klassrummet där han hörde hemma.
Han lyssnade dött på fransbrödets läspandets och skvallret som drog omkring i rummet och alla röster.
Han började dagdrömma igen.
Men han kunde inte riktigt koncentrera sig på det heller.
Allt han kunde tänka på var Jareds korta kropp tryckt mot hans i det mikroskopiska omklädningsrummet på Slusken.
Mino kände kinderna färgas röda.
Ånej. Det som inte fick hända i allmänheten hände.
(Och jag menar inte att kissa på sig)
Han lade en av de tunga franska böckerna i knäet för att dölja det.
Ingen skulle märka någonting härifrån, men ändå.
"... och hur böjer man ett verb i presens?"
Mino försökte febrilt komma tillbaka till fantasin med Jared i omklädningsrummet.
Men frågan Fransbrödet nyss ställt verkade vara riktad mot honom.
"Mino?"
En viskande röst hördes bakom Minos öra.
"Stammen och endelsen." Lucindas röst borrade igenom Minos trummhinna.
"Stammen plus endelsen?"
"Helt rätt, Mino."
Lucinda såg allvarlig ut.
"Kärlek är som eld. Man leker inte med eld."