Kidnappad

Slottet

Morgonen var kall. Solen var bara precis uppe och kysste trädtopparna men soldaterna var redan uppe och rörde på sig. Packade ihop lägret. Jag satt fortfarande fastbunden vid trädet och låtsades sova i den enda obekväma ställning som man kunde ligga i när båda händerna far fastbundna bakom ryggen. Mitt ben bultade. Axlarna värkte av att ha varit i samma position alldeles för länge och den hemska kylan hade lämnat en blöt hinna över min kropp som gjorde mig ännu kallare. Jag kikade under mitt hår som låg framför mitt ansikte för att ingen skulle se att jag var vaken.
"Upp med dig!" Sa en grov mansröst och måttade en spark mot mina revben. Jag såg bara hans skinnbeklädda känga komma farande och hoppade undan från det värsta av smällen. Men jag kände att det nog skulle dyka upp ett blåmärke senare. Och ett inte så litet heller.
Jag kastade undan håret för att se vem idioten var. En bred skäggig man med flera dubbelhakor tittade ner på mig med ilsket rynkade ögonbryn.
"Upp då!"
"Aj! Ja jag ska!" Jag höjde armen i sista stund och blockerade hans örfil som for ut mot min kind.
"Jorm! Låt flickan vara!"
"Ja sir." Sa den stora dubbelhaksmannen som tydligen hette Jorm, med ett hånflin. Han som såg ut som en prins spände ögonen i sin soldat.
"Jag har inga som helst problem med att sätta dit dig för uppstudsighet!"
Jorm stirrade tillbaka med föraktet sjudande i blicken. Men han som såg ut som en prins vek ändå inte en tum från Jorms ögon. Till sist gav Jorm upp, fnös och gick tillbaka till de andra som var i fullt sjå med att packa ihop lägret. Jag såg hur han började skvallra med en annan soldat så fort han som såg ut som en prins tittade bort. Antagligen om hur dumt det var att jag var med och hur dålig hans ledare var.
Jag sökte efter Edfreij (jag vägrade att kalla honom för Eddie, jag kände ju honom inte ens) och hittade honom nästan direkt. Hans tunna men smidiga kropp var lätt att känna igen bland de stora männen i gruppen. Nu såg jag också mer av hur han var klädd. Han hade en brun tröja som satt rätt tajt kring hans bröstkorg och armar. Ovanpå den hade han en sorts hätta och tajta slitstarka byxor med ett brett bälte i midjan där en större kniv hängde. Hans rödflammande hår som var det enda jag sett igår, stod åt alla håll men på ett charmigt sätt och hans mun verkade aldrig ha långt till ett leende. Det var bara ögonen som var annorlunda. Igår hade de varit guldbruna och nästan lysande klara, det hade fått hans nästan vassa ansikte att bli ännu vassare. Han hade sett nästan onaturlig ut. Men idag var de matta utan ett spår av det onaturligt lysande guldet som funnits där förut. Han blinkade åt mig när han såg att jag stirrade. Och fyrade sedan av ett leende mot mig som om jag var det vackraste han någonsin sett. Hah!
Jag stod kvar under trädet medan de packade ihop de sista sakerna. Jag satt ju fortfarande fast i trädet. Edfreij sa något till sin överordnad som nickade och så gick han fram till mig, tog mina sammanbundna händer och knöt loss mig från trädet. Jag vägrade att se på honom och han tog inte blicken från mig.
"Ett "tack" hade kanske varit på sin plats?"
"Du har ju inte befriat mig än. Jag är fortfarande här. Och nu är jag ju fast med dig istället. Det är nästan värre."
"Det där var väl lite väl hårt." Sa han och log ännu bredare medan han drog med mig mot soldaterna som nu satt upp på sina hästar.
"Eddie du får ta hand om henne. Tills vi kommer fram till stadsgränsen. Sen får du gå." Han som såg ut som prins vände sin häst och kickade den i sidorna för att få fram den i galopp. Jag antog att det inte var särskilt långt kvar om vi redan började galoppera. Edfreij drog upp mig framför sig på sin häst och satte fart efter de andra. Min rumpa sved till igen. Det här skulle bli en lång dag.
~*~
"Nu är vi här." Sa Edfreij och saktade av till skritt. Och männen framför oss gjorde likadant men Edfreij stannade helt när sanden gick över till kullersten. Det var som om staden vi nu gick in i bara helt plötsligt uppstod ur tomma intet. Folk myllrade omkring oss bland marknadsstånd och små hus.
"Du måste hoppa av nu, tyvärr."
Jag svarade inte ens. Jag bara gled av och försökte få benen att ta emot mig när fötterna nådde marken. Men benen vek sig och det slutade med att jag skrapade handflatorna på kullerstenen under oss istället.
"Hur gick det?"
"Fantastiskt bra."
"Du borde nog sköta om de där.." Sa han bara och nickade åt mina händer medan han struntade i mitt spydiga svar.
"Det ordnar sig säkert."
"Och hur är det med revbenen?"
"Bra! Jag klarar mig!" Men mina revben svek mig. Jag stönade högt.
"Säkert." De andra försvann bort medan vi stod still.
"Edfreij!" Sa han som såg ut som en prins utan att vända sig om på sin häst.
"Ja sir?"
"Se till att få henne till kungen så fort som möjligt."
"Och minns..att det är din sista chans att gottgöra mig.."
Det gick rysningar genom mig. För det hördes precis som om det varit vinden som burit med sig de där sista orden. Men Edfreij bara log och högg tag i min arm för att dra upp mig. Han böjde sig fram mot mitt öra.
"Bli inte rädd nu..håll i hårt.." Och så försvann mina fötter från de varma kullerstenarna.
Jag flög. Jag drogs genom luften som en raket. Platser fladdrade förbi mitt synfält så fort att jag knappt hann se och sen plötsligt damp mina fötter ner på något mjukt. Edfreij skrattade. Jag kunde inte andas.
"Hahaha!" Skrattade han. "Du skulle sett din min!"
"Kan inte...andas!" Jag tog mig för halsen utan att få in mer luft i lungorna som nu kämpade efter syre. Edfreij slutade skratta och rynkade pannan.
"Oj..bieffekter..hm..så!" Edfreij knäppte med fingrarna och plötsligt kunde jag andas igen.
"Jag brukar inte resa med andra personer. Det var..intressant. Hahaha!"
Jag såg mig omkring i rummet vi hamnat i. Det här måste vara en dröm. Mitt i rummet stod en stor himmelsäng (det mjuka vi landat på) och runt omkring fanns antika möbler i guld med slingrande mönster. De såg mycket dyrbara ut.
"Var är vi?"
"I slottet. Kungens gästrum. Han gillar dig tydligen eftersom han tillät oss att landa här. I sängen alltså. Han brukar låta mig landa på golvet nämligen."
"Låta dig landa..? Brukar du flyg..eh..resa hit?"
Nu var jag helt säker på att det här var en dröm.
"Ehm..ja..jo.." Han kliade sig i nacken och slutade se på mig. "Jag är liksom kungens tjänare kan man väl säga. Även fast det ordet är helt emot mina principer."
"Kungens tjänare? Som i typ kökspiga?"
"NEJ! Usch nej! Snarare hans högra hand! Tänk dig mig som 'Edfreij, spionen' eller 'Edfreij, kungens högra hand'. Om man inte räknar..eh ja. Kanske hans vänstra hand då. Det skulle väl vara prinsen som står kungen närmre då." Han reste sig från den höga sängkanten.
"Men jag lovade prinsen att ta dig till kungen.."
"Du lovade mig att du skulle befria mig!"
"Det har du ju rätt i. Det här blev krångligt."
"Det är inte krångligt. Det är enkelt. Befria mig."
"Jag kan ju inte!"
"För att?"
Edfreij suckade.
"Jag kan inte berätta Alice."
"Mitt namn..HUR VISSTE DU MITT NAMN?!"
"Lugna dig!"
"Men hur visste du?!" Jag upptäckte plötsligt att jag stegat fram och nästan tagit honom i tröjan för att han skulle svara. Jag tog ner handen och fortsatte stirra på honom.
"Jag har en skuld till prinsen."
Det blev tyst.
"Så han är prins?"
Edfreij tittade upp från sina skor. Hans ögon lös sådär obehagligt igen. Det kändes som om jag skulle försvinna bort. Bort från omvärlden. Som om jag föll över en kant och aldrig slutade falla. Och sedan mörknade omvärlden och försvann.