Kidnappad

Fast

"Vakna! Alice, Mia vakna! De kommer!"

Jag reste mig sakta upp ur sängen och kände hur Mia gjorde likadant bredvid mig i mörkret.

"Va?" Mumlade jag och gnuggade sömnen ur ögonen. Det var en dröm.

"Vakterna! Kungens män! De kommer!"

Det fick fart på oss. Jag kastade bort täcket och for upp ur sängen mot mina saker som låg på en stol. Vi sov i bara underkläder så det var bara att dra på oss våra slitna trasor i ett nafs och sätta fart.

Vi sprang ner för den branta lilla trappan som ledde upp på loftet i Jörens hus. Om det var en dröm så kunde vi lika gärna spela med.

"Fort! Göm er här!" Jören höll upp en liten lucka i golvet. Innanför den satt hans fru och barn. Vi skulle knappt få plats. Aldrig att Jören också skulle få det.

"Men vart ska du ta vägen?"

"Jag hittar på något! Skynda er! De kommer!" Snart hördes skramlet från vapen och rop från män som red in på sina hästar. Det dova stampet från hästarnas hovar när de packade jorden där de galopperade, hördes tydligt genom husets tunna väggar. Vi sprang ner för trappan utan att bry oss om att vara tysta. Väl nere på undervåningen kom verkligheten ikapp oss och adrenalinet fick hjärtat att rusa. Så plötsligt dundrade en röst genom den nu kvava luften utanför. Den studsade mellan husväggarna och fick kroppen att stelna till av rädsla.

"VAR ÄR TJUVARNA SOM STAL AV KONUNGEN?!"

Jag smög fram mot fönstret och tittade ut över fönsterbrädan.

"Alice!" Väste Mia förtvivlat. "De ser dig!"

"Nejdå..det går bra." Det fanns inte en människa förutom gruppen med soldater ute. Det var helt dött.

De var sju stycken. Alla på häst förutom en yngling som troligtvis ridit med en av de andra. Det var smäckra hästar, långa och ståtliga med långa manar som fladdrade och glittrade i morgonsolen. Männen var rakryggade och klädda i rustning med hjälmar och ringbrynjor. Alla utom han i mitten. Han som vrålat.

Han var klädd i de dyraste av kläder. Kungsblå med silverbroderier och en mantel som var så lång och lätt att den lyfte svagt av brisen och när ljuset strålade på den, tycktes ådror genomströmma tyget. Vid hans höft glimmade ett svärd i sin skida. Men mest häpnadsväckande var ändå hans ansikte. Det var djupblå ögon som tycktes bottenlösa och svepande fransar som inte ens så mycket som blinkade när han svepte blicken över området. Hans ansikte kantades av skarpa, svarta ögonbryn och skarpt markerade kindben. Hans kinder var släta som av magi och ett lätt litet leende lekte i mungipan. Han tyckte om att tjäna sitt land. Det syntes såväl på styrkan hans armar bar och glimten i ögonen. Hans häst var märkbart högst och vackrast. Som till en prins.

"Vem är ni som har klampat in i våra hem oinbjuden?!" Sa Jören och öppnade dörren. Jag kastade mig efter honom innan han hann ta ett steg utanför tröskeln men missade med en hårsmån och hans fötter tog i marken utanför.

"Vem jag är, är allt för viktig information för att jag ska kunna slänga ur mig hur som helst. Fram med tjuven!" Han riktade sina ögon mot den mulliga lilla mannen vid hans fötter. Hans kala huvud såg nästan ut att frysa. "Eller undanhåller ni honom? Det kan komma att kosta dig ditt huvud Jören Lirasson!" Jören stod vänd med ryggen hitåt så jag kunde inte se hans ansikte men jag såg på hans kroppshållning att han var rädd. "Snälla sir, vi har inte tjuven ni talar om. Har ni kollat i grannbyn? Det kan ju vara vem som helst. Och det har varit ont om kött på senare tid.."
"TIG! INGEN KAN JÄMFÖRA SIG MED HÄRSKAREN OCH SKA DÄRFÖR INTE HELLER ÄTA HANS MAT!"

"Nej självklart ers nåd.." Det var då som jag tappade greppet om dörrkarmen som jag smugit fram till för att höra bättre. Jag föll pladask ner på den dammiga grusgatan mitt framför soldaterna.

"Vad är det här?" Mannen såg mig i ögonen och jag kunde se dem nästan lysa av entusiasm.
"Är det inte vår lilla tjuv säg? Svart hår. Blåa ögon. Ljuvlig kropp och trasiga kläder? Jag tycker att det verkar stämma alldeles utmärkt på dig.." Plötslig fick mina förstenade ben liv och jag kastade mig upp från marken mot de närmsta husen. Jag sprang så fort att varje stöt som skapades när fötterna träffade marken fick min syn att skaka.

"Efter henne!" Ropade mannen irriterat och viftade åt sina män.

"Är det verkligen lönt sir? Hon är ju bara flickebarnet.."

"Ifrågasätt inte mina order Hans! Det är en vuxen kvinna likaväl som du och jag är män!" Fräste han, argare än någonsin. De sa något mer men det hörde jag inte för jag var för långt bort.

Soldaterna knappade in på mig. Jag hörde hur de flåsade. De hade väl ingen kondition när de sitter på sina höga hästar hela dagen.

Jag svängde in på en smal och trång gata utan att riktigt se var jag sprang. Adrenalinet fick mitt synfält att bli suddigt i kanterna så därför såg jag inte den dumma stenen förrän i samma stund som mina tår slog i den. Det var rent idiotiskt dumt och mina knän tog i marken, kasade längst med den, skrapade upp benen och handflatorna på det rullande gruset för att sen känna en grov näve fatta tag om min axel och lyfta upp mig. Jag var fast.