Katastrof || Foscar

0.5

Telefonen ringer gång på gång men för tillfället orkar jag inte svara. Jag orkar inte ta tag i det, ta tag i oss. Jag vill bara ligga under täcket tills smärtan går över. Tills jag glömmer allt han sagt.

"Jag förstår inte Felix" yttrar Omar försiktigt. Han stannade hos mig över natten, men det hjälpte inte. Att sova med Oscar är det enda sättet för mig att få en normal natts sömn. När jag inte svarar så fortsätter han ändå.

"Om han får dig att må såhär, varför fortsätter du? Varför ber du inte honom att dra åt helvete? Vad är det som hindrar dig?" Frågar han förvirrat och jag suckar innan jag försiktigt fingrar på armbandet som Oscar en gång gav mig. Ett likadant armband som sitter runt han handled.

"För att jag alltid faller tillbaka, jag kommer att gå tillbaka till honom efter varje fight. Och jag vet inte varför. Jag kan inte se mitt liv utan honom, men jag vet att vi inte funkar tillsammans. Det är uppenbart, det enda som gör att det fungerar nu är att vi inte kan göra slut med varandra. Det är det som räddar oss från katastrofen" yttrar jag trött och låter huvudet falla tillbaka mot kudden.

"Ni är ju galna i varandra. Jag tror aldrig att jag har träffat några som älskar varandra så mycket som ni gör" yttrar han fortfarande oförstående och jag suckar och sluter ögonen.

För visst älskar vi varandra. Men vi är som åskan och blixten. Vi är aldrig i synk och tillsammans skapar vi en storm. Kärlek är inte tillräckligt för oss två. Det är kärleken som förstör.

"Det hade aldrig funkat helt enkelt, det kommer att sluta i katastrof" yttrar jag trött och tonen i min röst antyder att konversationen är avslutad.

"Men ni kan inte fortsätta såhär, någon av er kommer att gå under om inte båda två. Kan det inte vara värt ett försök? Det är så uppenbart att du är förälskad Felix, du kommer inte att kunna släppa honom" Omar fortsätter envist samtalet och jag sätter mig upp i sängen med benen tryckta mot bröstkorgen.

"Det är bäst såhär" avbryter jag honom bryskt innan telefonen börjar ringa som på kommando. Jag blickar ner på den och läser hans namn.

"Mm?" Svarar jag kort och iskallt in i luren medan Omar suckar menande och jag rycker bara på axlarna åt honom. Det är såhär vi funkar.

"Kan du snälla komma hit? Det är ingen hemma"

"Jag vet inte Oscar"

"Jag kunde inte sova inatt och jag vet att du inte heller kunde sova. Kom bara hit, vi båda behöver varandra"

"Oscar helt ärligt vet jag inte om jag orkar med detta"

"Felix, jag är ledsen. Förlåt mig, snälla du vet att jag inte menar vad jag sa. Kan du bara komma hit så att jag kan få kyssa dig?"

Och självklart faller jag för allt han säger. För det är som han säger, vi båda behöver varandra.

. . .
Vad tycker ni om denna hittills? Har sååå många planer 😏