Katastrof || Foscar

0.8

Jag hinner knappt svara på hans sms om att jag redan är hemma hos honom innan han öppnar sovrumsdörren och häver sig ner över mig där jag ligger på rygg i sängen med blicken fäst i taket. Hans läppar finner mina men jag är snabb med att dra ifrån och knuffa undan honom ifrån mig.

"Nej Oscar" får jag ur mig med en irriterad ton och han suckar ljudligt.

"Vadå nej?" Frågar han med en lika irriterad ton och häver sig fortfarande ner över mig med handflatorna mot madrassen och ansiktet decimeter ifrån mitt.

"Du kommer direkt från någon annans säng, det är fan äckligt Oscar" fräser jag ur mig med en hårt röst och ilskan blixtrar förbi i hans ögon.

"Men lägg av!" Fräser han fram och lutar sig ner för att pressa sina läppar mot mina men den hårda knuffen jag placerar mot hans bröstkorg får honom att dunsa ner i sängen bredvid mig.

"Du får mig att känna mig äcklig Oscar, som att jag är din hora" får jag ur mig med en sårad röst och han suckar högt bredvid mig innan han sätter sig upp med hårda rörelser.

"Du är fan äcklig Felix" yttrar han och jag har svårt för att avgöra om orden är menade att såra mig eller om det bara är ett sjukt skämt, om han driver med mig. Men varesig han menar det eller ej så svider orden lika mycket.

"Dra åt helvete Oscar" fräser jag ur mig och tar mig med hetsiga rörelser upp ur sängen. Men Oscar stirrar bara på mig med ögon som skjuter ilskna blixtrar i min riktning.

"Men vad fan är det med dig?! Vi är inget par, vi kommer aldrig att bli! Jag har rätt att ligga med vem fan jag vill och du vet fan exakt hur vi brukar hålla på! Vi bråkar och sen hånglar vi, det är fan så vi fungerar! Varför passar det inte helt plötsligt?? Varför är du så dryg?!" Fräser han fram med en hård röst och hans ord sticker som knivar i mig.

För min enda anledning till att jag inte är tillsammans med honom är för att jag vet att det skulle skada honom mer än vad detta redan gör. För att jag älskar honom alldeles för mycket för att riskera att allt slutar i katastrof.
Men han verkar enbart se detta som ett spel, han verkar ärligt tro att han bara kan ligga runt med allt och alla och att jag sedan ska acceptera det. Och hans ord gör så jävla ont, för första gången känner jag att han gått alldeles för långt och när tårarna börjar att rinna nerför kinderna är det inte de vanliga ilskna känslorna som ligger bakom. Det är äkta sorg.

"Jag hatar dig så jävla mycket!!" Skriker jag frustrerat och blir som förblindad. Med okontrollerade rörelser knuffar jag bak honom mot väggen medan tårarna rinner som ett vattenfall längs med kinderna.

Då gör han det. Han slår mig. Rätt över kinden smäller han till mig med kraft och jag kippar efter andan och stapplar bakåt.

Han har knuffat mig, han har skrikit på mig, han har sårat mig psykiskt, men aldrig, aldrig någonsin har han använt våld. Han har aldrig slagit mig och fram tills nu trodde jag att han aldrig skulle göra det.

"Hora" spottar han ilsket ur sig och droppen rinner över. Jag förtjänar inte det här, jag förtjänar inte att bli slagen och behandlad på det här sättet.

Så med frustrerade rörelser sliter jag upp dörren och springer nerför trapporna för att nå ytterdörren. Jag hör hans steg bakom mig i trappan men forsätter bara att springa för att komma bort ifrån honom.

"Felix fan, jag menade det inte. Vänta för i helvete" ropar han efter mig men förblindad av tårar sliter jag upp dörren och ignorerar det faktum att min överkropp är bar och det är minusgrader ute.

Jag bryr mig inte om jag så fryser ihjäl, jag vill bara komma bort ifrån honom.

. . .
Gick Oscar för långt?