Mina tankar i dina händer

3. Café

                  

Jag har legat och slöat mig alldeles för länge. Får inget gjort. Det är söndag men jag känner ingen söndagsånget. Har inget jobb att gå till. Har ingen skola att gå till. Jag är rastlös dygnet runt. Borde vara dags för mig att försöka ta mig in i arbetslivet känner jag. Får väl ta och skriva mig ett CV. Men hur gör man ens? Måste finnas någon jävla förklaring på Google.

Efter en massa googlande så har jag insett att det inte är någon idé att jag ens försöker skriva något CV. Min utbildning? Hahah den suger. Meriter? Vilka meriter känner jag. Som om det inte vore nog så ska man även skriva ett personligt brev. Som om jag vet vem jag är. Vem vill anställa en person som inte känner till sina styrkor eller ens sig själv. Jag ger upp.

Går ner till cafét istället. Ska ta och köpa en bulle. På dörren ser jag en lapp om att de söker en servitör. Mina förhoppningar stiger lika snabbt som de sjunker. Inom finns det någon som säger försök även om du inte tror på det. Är det här som på film? Du vet, när karaktären önskar sig något och vips så blir önskan sann. Är det vad som håller på att hända mig? Är det ens möjligt?

Kliver in i cafét och plötsligt ser jag mig stå där och mumla om pappret jag precis sett på dörren. Kassörskan ger mig en tror du verkligen att vi anställer en som dig här? -blick och går in till disken och ut kommer en gammal, lagom tjock, lång man med rufsigt hår. Han måste vara chefen hinner jag tänka innan han öppnar munnen.

"Är det du som söker anställningen som servitör?" frågar han mig utan att ens titta på mig.

"Ja, det är jag" mumlar jag. Jag förstår inte varför jag mumlar. Vad håller jag på med? Jag lär aldrig få jobbet. Jag suger.

"Och vad för tidigare erfarenheter har du då?" frågar han mig men den här gången tittar han på mig. Jag får panik. Vadå tidigare erfarenheter? Det stod inget om det på pappret. Ser han inte att jag är ung och försöker få min allra första anställning? Eller är han blind? Kanske var det därför han inte tittade på mig första gången.

"Jag har inga tidigare erfarenheter. Men jag är jävligt duktig ska du veta!" Det bara slank ur mig. Nyss mumlade jag och nu svär jag? Vart fick jag den självsäkerheten ifrån?

"Jävligt duktig säger du, intressant! Lämna ditt CV och personliga brev här så ska jag ta en titt på det och höra av mig." säger mannen och vänder ryggen om och går in till disken igen. Jag känner bara hur jag vill springa ut ur caféet och gräva ner mig någonstans under jordens yta.

Vad trodde jag? Att jag på riktigt skulle bli anställd utan något jävla CV, personligt brev eller ens några tidigare erfarenheter. Det som händer på film händer inte i verkliga livet. Jag måste förstå det.