Vackra Hjärtan (Pausad)

Kapitel två

Kycklingen fräste i stekpannan. Jag hällde i den nylagade såsen och lät det stå och koka upp i någon minut. Medan jag väntade dukade jag bordet.

"Alexa berättade för mig vad du gjorde i skolan idag."

Det var Sabrina som kommit in i köket. Hon hade knutit upp sitt blonda hår i en ful bulle mitt på huvudet och hennes mascara var smetad över halva ögonlocken. Hon visste inte ens om det.

"Jasså", sa jag ointresserat.

"Gjorde du det på flit?"

"Vadå?"

Hon himlade med ögonen och fnös. "Ramlade du på honom med flit? För att han skulle lägga märke till dig?"

Jag suckade förstrött. "Nej, det var en olyckshändelse."

Sabrina fnissade till. "Försök inte. Jag har sett hur du tittar på honom när han inte ser. Du gillar honom."

Jag kände hur kinderna började hetta och vände mig om mot spisen för att dölja det. "Det angår inte dig", sa jag snabbt.

"Du har rätt", erkände hon och suckade. Sedan började hon prata med barnslig röst. "Men jag kan inte låta bli att tycka synd om min syster som gillar en kille som är alldeles alldeles för snygg för henne." Hon plutade med underläppen. "Det är ju tragiskt. Stackars Ella är ju olyckligt kär."

Jag svarade inte. Istället hällde jag kryddorna i kycklingsåsen och rörde om i pannan. Jag hoppades att hon skulle tröttna och lämna mig ifred, vilket hon gjorde efter att ha gett mig en ordentlig lektion om att jag aldrig skulle komma åt herr Ross. Som om jag inte redan visste det.

Vi åt middag. Jag drog ut på tiden när jag åt, för systrarna pratade tre gånger mer än tuggade. Det fördes ivriga diskussioner runt matbordet mellan dem och Krista. Jag var tvungen lyssna till deras ändlösa pladder tills de ätit klart och jag kunde diska bort efter dem.

En av diskussionerna handlade som väntat om Adrian Carlsen. Han var nästan alltid samtalsämne systrarna emellan. Alexa berättade belåtet om att han skulle ta en paus från sin musik och börja satsa på plugget. Hon påstod att han hade haft chans att flytta till Los Angeles men att han valde att stanna i Sverige i stället.

Jag tyckte precis att jag hade hört samma sak när jag knäppt på teven i Alexas rum. Men jag hade inte fäst mycket uppmärksamhet vid det, för jag var inte särskilt intresserad av Adrian Carlsen.

Men det var Alexa. Hon visste vilken hans favoritfärg var, vad hans katt hette och hon kunde alla hans låttexter utantill. Hon visste var han shoppade, vad han åt till frukost och vem som klippte hans hår. Ja, det var möjligt att hon visste mer om honom än sig själv.

Jag diskade snabbt när alla hade lämnat bordet och när jag var klar tvingade Krista iväg mig till affären för att handla marmeladhjärtan. Fråga mig inte varför, men hon var ärligt talat helt besatt av de där sockriga hjärtana. Hon som påstod att hon skulle gå ner i vikt. Jovisst, jag tackar jag.

* * *

Det var en gammal tradition att skolan varje år ordnande en skoldans. Flickorna klädde sig i sina finaste klänningar och killarna bar smoking. Alexa hade berättat att det alltid var en fin tillställning. Jag hade själv aldrig haft tillåtelse att gå på någon skolbal, utan hade bara hört de sagolika historierna som spreds efteråt och sett bilder där systrarna poserade tillsammans med sina pojkvänner.

"Hörde jag precis rätt?" hostade Selina och svängde med sitt blonda hår. "Lyssna på mig . . ."

"Jag tänker inte gå på balen", försökte jag.

"Ge mig en enda anledning!" hon såg ut att spricka av förtvivlan.

Jag hade många orsaker. Systrarna skulle aldrig låta mig gå, men det ville jag förstås inte erkänna. Jag hörde dessutom inte hemma på en bal. "Jag kan inte dansa", ljög jag.

Det fanns en obligatorisk danskurs man måste gå i min skola. Där lärde man sig stegen till den traditionella Tango dansen som alltid dansades på balen. Man måste ha en partner för att kunna dansa, och dansläraren hade slumpvis parat ihop kille och tjej. Men hon påpekade att man till balen skulle hitta en egen partner, och om man inte gjorde det fick man stå till sidan och titta på. Jag kom ihåg att hon dessutom varnade för att aldrig gå nerför hederstrappan utan en partner. Vad hederstrappan betydde hade jag ingen aning om.

"Det kan du visst! Jag har sett dig dansa som en ballerina! Dessutom har du den perfekta klänningen för en skoldans!"

"Jag vet inte Selina", suckade jag. "Vi har inga killar. Det kommer sluta med att vi bara står och tittar på. Dessutom kommer det vara konstigt när alla har masker på sig."

Selinas ögon sken av iver. "Nej, inte konstigt, en lysande möjlighet! Du får chansen att vara den du verkligen är Ariella. Ingen kommer veta vem någon är. Alexa kommer inte kunna trycka ner dig!"

Tanken lockade. Men Alexa skulle säkert känna igen mig och förstöra kvällen för mig.

"Ariella, du jobbar stenhårt varje dag", påpekade Selina. "Du klagar aldrig, istället håller du humöret uppe vad dina styvsystrar än säger till dig och du är den mest osjälviska personen i världen. Du har aldrig gått på en bal i hela ditt liv. Det här är din chans att få göra något riktigt roligt för en gångs skull, och det är det minsta du förtjänar!"

Jag log och tog smickrat åt mig allt beröm. Selina hade trots allt rätt.

"Som du vill", sa jag. "Jag kommer väl till balen."

"Så ska det låta broder!"

Vi var påväg nerför skolans trappor när ett gäng tjejer plötsligt kom springande förbi oss med andan i halsen. De krockade nästan med oss och vi var närapå att ramla nerför trapporna tack vare dem.

"Se er för!" röt Selina till dem. "Ni är lika graciösa som valrossar på en trampolin!"

Men tjejerna var redan utom hörhåll. Jag undrade vad som hade tagit åt dem, men fick snart svar på min fråga. En svart limousine hade stannat på parkeringen och en stor folkmassa, som huvudsakligen bestod av tjejer hade samlats utanför.

"Herregud!" tjöt en tjej som också precis hade fått syn på den långa bilen. "Det är han! Det är Adrian Carlsen!" Och så rusade ytterligare ett skrikande tjejgäng förbi oss.

Både jag och Selina utbytte förvånade blickar.

"Vad i helvete är det som pågår?" undrade Selina.

"Sa hon Adrian Carlsen?"

Ja, det hade hon mycket riktigt sagt. Den mörkhåriga popsångaren slank elegant ur den svarta limousinen och var genast omringad av den tjocka folkmassan. Många tjejer sträckte ut händerna och försökte röra honom som om han vore ett heligt föremål, vilket han förmodligen var i deras ögon.

"Varför kommer han hit?" frågade Selina förvånat.

Jag hade själv svaret på den frågan. För att plugga hade han sagt, men varför i himmelens namn vid vår usla lilla skola? Tjejerna var galna här.

"Kom", sa jag och vände ryggen mot folkmassan nere på parkeringen. "Vi går innan de springer över oss igen."

Det är lite roligt att skriva en berättelse där alla vet vad som kommer hända, men fortfarande förblir det en liten hemlighet hur händelserna kommer utspelas här. Den här berättelsen är rätt klyschig ändå haha XD

Kram på er!

//Sectress