The red clouds!

Kapitel 2

Ljuset träffade på något sätt precis mina ögon och fick mig att vakna till, jag ville öppna ögonen men det gick inte, likaså kroppen var som förlamad. Jag försökte säga något men det blev mer som en otydlig viskning i mina öron. Vad hade hänt med mig? Det sista jag minns var att jag precis öppnat dörren till hörnrummet men resten är suddigt. Plötsligt hörde jag några röster, jag tror definitivt att en av rösterna tillhör min mamma men den andra är helt obekant. Jag hörde även ett svagt surrande, jag förstod först inte vad det var men tillslut insåg jag att det var jag själv som gjorde det märkliga ljudet. Jag tänkte att om jag fortsatte med ljudet skulle dem tillslut märka att jag var vaken, eller var jag verkligen det? Det kanske bara hade vart en dröm alltihop. Efter några minuter av surrande hörde jag att någon kom fram till mig och ropade sedan till de andra i rummet att jag fortfarande sov men lät, kunde de inte förstå att jag var vaken! Plötsligt släppte det och jag var inte paralyserad utan kunde se och röra mig hur mycket jag ville igen. Jag satte mig upp och tittade mig omkring i det inte så stora rummet. De mörkbruna väggarna, svarta golvet och de trista gråa gardinerna fick rummet att se mindre ut än det redan var. Och sen de färglösa möblerna fick hela stället att se ut som om det kom nyss kom från en soptipp. Min blick flyttades från rummet till mannen framför mig, han såg ut som ca 40 år och hade en strikt men ändå vänlig blick. Hans rätt så långa hasselnötsbruna hår täckte en del av ansiktet men jag kunde tolka att hans ögonfärg var smaragdgrön. Längre bort i rummet ungefär vid dörren stod min mamma ängsligt och tittadepå mig med svarta streck under ögat, säkert mascara eftersom det såg ut som om hon hade gråtit då henne ögon var tårögda. Jag upptäckte genast en slang som var kopplad till min högra arm och rädd som jag var så ryckte jag omedelbart bort den i en brådskande fart och fick meddetsamma väldigt svårt att andas. Mannen bredvid mig ryckte direkt upp slangen som jag kastat ifrån mig kopplade den åter till min arm och såg sedan min mamma börja gråta medan hon tittade bekymrat på mig. När slangen än en gång var inkopplad så kunde jag återfå luft i mina lungor och jag tittade tacksamt mot herrn intill mig. Jag tog ett djupt andetag och vinkade till mamma som betydde att hon skulle komma till mig. Hon började sakta närma sig sängen där jag låg med en nedstämd blick. Jag kunde tydligt se på hennes min att hon var ledsen för vad som hade hänt mellan oss. Hon snyftade till innan hon samlade sig och satte sig ner bredvid mig i en deprimerad rörelse.

-Vad ville du gumman? Sa hon och tog en näsduk som låg på nattygsbordet vid sidan av oss.

Jag harklade mig och lutade mig mot mammas axel medan hon torkade sig med näsduken.

-Vad hände egentligen? Viskade jag tillslut fram efter några minuter av tystnad.

Då sprack hennes skal och hon reste sig kvickt upp medan hennes ansiktsuttryck ändrades från sorgsen till rasande. Hon slängde näsduken på golvet och stirrade ilsket på mig innan hon gick raskt iväg ut ur rummet. Jag tittade förvånat på den igen smällde dörren och förstod att mamma givetvis hade fått reda på att jag varit i hörnrummet. Mannen som hade suttit tyst en lång stund satte sig bredvid mig på sängkanten där mamma suttit tidigare och la handen på min axel medan jag sakta lät tårarna börja rinna ner för mina kinder.

-Hur är det med dig? Din mamma berättade att hon hittat dig hemma hos er liggande på golvet och sen ringt till oss så att vi kunde hämta dig! Sa mannen och tittade nervöst på mig för att titta om jag reagerade som min mor, som jag lyckligtvis inte gjorde.

-Vadå oss? Frågade jag undrande.

-Ja, vi på sjukhuset! Svarade mannen som troligtvis var doktor till mig som om det var självklart.

Plötsligt föll allt på plats, eller lite iallafall. Som att jag måste ha svimmat och körts till sjukhuset och att mamma upptäckt att jag gått in i hörnrummet men en sak förstår jag fortfarande inte, vad det var som fått mig att svimma. Jag tänkte precis gå ut och kolla efter mamma men kom då besviket på den förbaskade slangen, varför behövde jag ens ha den, jag hade ju bara svimmat inget allvarligt. Okej, det är inget allvarligt enligt mig eftersom jag blivit medvetslös flera gånger tidigare, så det var inget ovanligt förutom att den här gången behövde jag åka in till sjukhuset. Doktorn reste sig upp och jag förmodar att han var påväg att gå men jag behövde ju någon att vara med i den här situationen, jag tänkte precis fråga om han kunde stanna innan han avbröt mig tvärt.

-Jag vet att du inte vill vara ensam så om du vill kan jag skicka in en "speciell person" som står och har väntat på dig här? Men bara om det är okej för dig för jag gå tänkte gå och lugna ner din mor innan hon kan gå in hit igen! Sa doktorn som om han läste mina tankar och jag förstod nog vem den "speciella personen" var eftersom doktorn gjort situationsstycken när han sagt det, det var helt klart Aron.

-Ja tack, det skulle vara... jag tänkte efter något ord som skulle passa, jag var inte så van att prata med en vuxen man ensam om ni förstår vad jag menar, ...måttligt! Ordet hoppade ur min mun lika snabbt som jag blinkat och jag hann inte stoppa det, måttligt? Lina vad de det bästa du kunde komma på? Allvarligt? Då skulle du ju lika gärna kunna sagt bra istället tänkte jag surt för mig själv medan doktorn sakta lämnad rummet. In några minuter senare kom Aron då och jag var ju såklart inte ett dugg förvånad eftersom doktorn berättat att han skulle komma... typ i alla fall men självklart var jag ju jätteglad att han kom. Han log mot mig och satte händerna i de mörkblåa jeansens fickor. Långsamt satte han sig ner bredvid mig och kramade mig hårt, jag rodnade och jag tror att han märkte det eftersom han fnissade direkt när han såg mig.

-Hur mår du? Sa han oroligt och jag kunde känna igen minen från mamma som haft den tidigare när hon såg mig efter jag hade vaknat.

-Ehh... jag mår bra sa jag blygt som om det var första gången jag träffat honom, jag hade ju fortfarande inte en sak avklarad, var vi ihop eller inte? Jag lutade mot att fråga honom men ångrade mig genast när jag såg Melanie stå i dörröppningen.

Kommer du snart Aron? Sa hon med sin ljusa underbara röst och slängde med det långa bruna håret, inte undra på att han gillade henne och inte mig. Aron reste sig upp och släppte taget om mig, på en sekund försvann mitt humör och även min chans med honom.