The red clouds!

Kapitel 1

Regnet knastrade på rutan och jag hörde fåglarna kvittra utanför, det var mitt på morgonen och jag hade precis klivit upp. Jag var ensam hemma för att mamma jobbade natt och skulle inte komma hem förens  kl 11 och Linnéa min lillasyster sov över hos någon kompis. Egentligen var det ganska skönt att ha det sådär, kunna krypa upp i soffan med en påse chips och titta på film medan regnet öste ner utanför. Det ända som var problemet nu var att det va skola om 20 min. Jag tog fram några shorts och ett linne men kom sen på vilket väder det var och letade fram några jeans och en långärmad tröja från Frankrike. Jag hade fått den av mamma när vi var där för några somrar sen, hon hade sagt att det skulle bli en familjesemester eftersom min pappa var fransk. Jag hade aldrig träffat honom för att när min mamma var ung hade hon åkt dit och träffat honom på en bar så tappade hon kontakten efteråt och sen när hon kom hem efter resan upptäckt att hon var gravid, hon minns bara att han hette Christoffer så det är typ det ända jag vet. Hon träffade senare en annan kille som hon fick Linnéa med men han lämna henne också. Jag minns allt från den resan, Eiffeltornet som jag åkte upp i och såg nästan hela Paris ifrån, doften av nybakda bullar från konditorit där vi fikade och Mona-Lisa som hängde på muséet intill konditorit. Jag gillade Frankrike så mycket att jag bestämde mig för att ta franska i språk när jag började i sexan, det var ju ändå ett sånt vackert språk. Jag satte på mig mina kläder och började borsta igenom mitt blonda tunna hår som jag sedan satte upp i en hästsvans. Och där i spegeln såg jag plötsligt mina kristal blåa ögon, jag hade aldrig tänkt på det förr men jag var faktiskt lite söt, ingen skulle ju hålla med men nu var det vad jag tyckte. Jag log och beundrade mig själv en stund. Plötsligt upptäckte jag var klockan var så jag skyndade mig att sätta på mig mina gamla tygskor och min adidasjacka, stoppade ner ett äpple som fick bli min frukost och så sprang jag iväg nerför uppfarten till vårt hus som redan blivit täckt av stora vattenpölar, jag fick inte komma försent igen då skulle min lärare bli galen på mig. Jag sprang nedåt vägen i alla sorts pölar tills jag stannade vid eken i parken för att hämta andan. När jag precis skulle springa iväg igen halkade jag i leran. Jag skulle blivit helt lerig om det inte var för Aron som fångat mig i fallet, jag vet inte om han också vart vid eken eller kommit springande när han såg mig falla. Men det viktigaste var att han var där. Jag tittade upp i hans himmelsblå ögon som tittade in i mina, jag skämdes lite att jag hade ramlat men reste mig upp ur hans grepp, sa tack och förutsatte till skolan. Jag kom i tid ändå men på lektionen kunde jag inte koncentrera mig, jag tänkte bara på Aron och hans himmelsblå ögon, kastanjebruna hår och gulliga leende. Jag undrade om han tänkte på mig men det skulle han nog inte göra, det var nog bara en slump att han fångat mig. Han såg väll att det var lerigt så han tänkte att jag skulle halka och kom och räddade mig. När det ringde ut hade det slutat regna så jag gick till Millan och Jonna, de skulle nog förstå om jag berättade för dem om hur jag kände för Aron. Men de gjorde dem inte.
-Va?? Är du kär i Aron är du inte klok? Han är ju ingen kär i! sa Jonna med sin "vad håller du på med" min.
-Nej juste han är ju ingen kär i! sa Millan och försökte göra samma min men lyckades inte utan det blev bara en konstig grimas.
-Vadå han är ju söt och så! sa jag med en övertygande ton.
-Skojar du han liknar ju en... började Jonna men tystnade när hon såg att Aron kom gående mot dem.
-Du tappade den här! sa han fnissande medan han höll upp ett av mina cola örhängen.            
Jag tog emot den och satte den där den skulle vara medan Jonna och Millan knuffade mig lite i sidan som betydde "ta chansen nu Lina" som de brukade göra väldigt ofta mot mig. Jag lutade mig mot dem och viskade.       
-Men ni tyckte ju inte att han var en son som man var kär i.
-Ja men det är ju du som bestämmer över ditt liv, inte vi. sa Jonna och himlade med ögonen.
Jag gjorde ett tacksamt leende mot dem och vände mig sedan om mot Aron.
-Jo jag undrade om du ville göra något senare, typ ta en gå till parken eller så sa jag blygt medan jag försökte våga titta upp i hans blänkande ögon.
-Menar du som en dejt eller? sa han undrande med ett litet leende.
-Nej, nej inte som en dejt... började jag innan jag fick knuff till.
-Okej som en dejt! sa jag snabbt samtidigt som jag stoppade lusten att springa iväg.
-Då skulle jag gärna vilja gå på en dejt med dig! sa Aron och gick iväg. Egentligen blev jag faktiskt lite chockad, jag hade ju bara vart kär i honom i knappt 3 månader men ändå så blev det så här. Jag visste ju heller aldrig hur han kände för mig, han kanske vart kär i mig längre än jag vart kär i honom men jag bara inte märkt det. Under resten av dagen tänkte jag bara på Aron, så på lektionerna tittade vi typ bara på varandra. Men tillslut undrade Kajsa, hon jag sitter bredvid varför jag tittade på honom så mycket men jag svarade bara att jag inte gjorde det, hon fick absolut inte veta. När dagen var slut ställde jag mig på skolgården och väntade på honom. Plötsligt hörde jag min ringsignal som spelade ett ackord jag lärt mig på gitarr, det var inte den bästa ringsignalen men jag var rätt nöjd ändå. Jag tog upp mobilen ur min gamla slitna leopardmönstrade väska och svarade.
-Hej det är Lina! sa jag.
-Hej Lina, det är mamma jag undrade om du kunde slänga soporna för jag är tyvärr inte hemma just nu, jag blir lite försenad! sa mamma med sin vanliga tjatiga röst.
-Men jag är ju upptagen nu! sa jag irriterat.
-Vad ska du göra då? sa mamma nyfiket.
-Äsch... vara med en kompis sa jag och tittade ner i marken, hon fick verkligen inte veta att jag skulle på en dejt, min första dessutom.
-Okej men du går ingenstans för än du gått ut med soporna! sa mamma strängt.
Okej då! sa jag med en suck och la på.
Jag började skynda mig hem så att inte Aron skulle tro att jag struntat i dejten, jag tog det lite försiktigare när jag passerade parken för jag mindes vad som hade hänt förra gången jag var där. När jag såg mitt hus började jag springa dit. Jag tog fram min väska och började rota efter mina nycklar när jag kom på att jag hade haft så bråttom på morgonen att jag glömt att låsa. Mycket riktigt var dörren olåst och öppnades direkt när jag tryckte ner det gnisslande handtaget. När jag var inne tänkte jag att det kanske var lite onödigt att ta av sig skorna, jag skulle ju ändå bara hämta soppåsen. Jag sprang in till köket som såg lika stökigt ut som vanligt och tog ut soppåsen som jag sen bar ut i hallen. Jag öppnade dörren och låste efter mig innan jag började gå ner mot radhusen mittemot parken där kontainern låg. Över kontainern så hade någon sprayat grafitti. I vanliga fall brukar inte jag gilla sånt för att de oftast använde det till något dåligt men nu fångade faktiskt målningen min blick eftersom det föreställde något vackert, en klar blå himmel med änglar som satt på vita fluffiga moln. Bilden påminde mig om något jag kunde bara inte komma på vad. Efter att stått och funderat en stund så hörde jag ett surr från mobilen, det var ett meddelande från Aron.
"Var är du jag längtar efter dig! "
Han hade till och med lagt till en flörtig emoji, kunde det betyda något? Det pirrade till i min mage när jag läste texten, ingen hade nånsin skrivit så till mig förut, förutom min släkt förstås. Jag skrev som svar: Behövde gå ut med soporna, trist, men kommer nu! Jag funderade på att lägga till en likadan emoji som han skickat till mig men vågade såklart inte och lät det bli som det var. Jag slängde soppåsen i kontainern och sen skyndade jag mig mot skolgården som såg helt öde ut eftersom skoldagen slutat. Men den blev helt skinande när jag såg Aron stå där, ögonen glittrade som två diamanter i solskenet och håret glänste som om det var gjort av kristall. Han log mot mig med sina skära läppar och kritvita tänder. Jag log tillbaka men tänkte att mitt leende inte alls blev lika bra som hans men det fick duga ändå. Plötsligt kom Melanie den populäraste tjejen i klassen fram till honom. Hennes stora svarta lockar och hennes chokladbruna ögon fick vilken kille som helst att smälta. Hon sa någonting till honom, fnissade lite och gick sen vidare. Jag hade en klump i halsen när jag gick fram till honom och jag tänkte om jag skulle våga krama honom efter vad jag nyss sett. Men jag behövde inte fundera mer för plötsligt kramade han mig och sa hej, jag blev helt chockad men ändå överlycklig inombords.
-Var ska vi gå? Hem till dig, hem till mig eller någon annanstans? sa Aron och tittade på mig.
Jag tänkte att om han kom hem till mig så skulle mamma förstå att vi var på dejt men eftersom min och Arons mamma jobbar på samma jobb kan hans mamma berätta för min och det skulle bara vara värre.
-Jag tänkte att vi kunde gå till parken och köpa glass! sa jag och försökte låta tuff på rösten, jag ville ju inte att Aron skulle tro att jag var en sån som bara ville göra töntiga saker även fast det egentligen var sant enligt mig.
-Okej! sa Aron och la armen om mig när vi gick på stigen mot parken. Jag blundade och tänkte att nu kunde det inte bli bättre, gå med Aron i lugn och ro i solen på sommaren medan fåglarna kvittrade och barnen skrattade. Då kom jag på det, jag öppnade ögonen och tittade mig omkring det fanns ju inga barn här och vi var inte framme vid parken än men ändå kunde jag höra skratten så tydligt. Jag kände igen skratten, det var som om jag kände barnen som skrattade. Men det var ju omöjligt, jag kände bara ett barn, Linnéa och det var inte hennes skratt. Några kusiner hade jag ju inte heller, från mammas sida iallafall. Om jag hade några från pappas vet jag i så fall inte om det. Egentligen skulle jag vilja berätta vad jag hört för Aron men han skulle nog bara tycka jag var knäpp. När vi var framme i parken så gick vi fram till glasskiosken och tänkte vad vi skulle ta för något.
-Jag tar en choklad! sa Aron och pekade på bilden där de tänkte visa choklad, den föreställde en pojke som såg väldigt glad ut när han håller i en strut med två chokladkulor i.
-Jag tar nog en vaniljkula och en coca cola! sa jag vänligt till mannen i kiosken.
Mannen tittade upp på mig och fick plötsligt ett konstigt uttryck i ansiktet. Han fortsatte stirra på mig tills jag sa till honom, han gav mig en underlig blick medan han hällde upp glassen i strutarna. När han hade gett oss våra strutar, min cola och vi hade betalat så drog han ner draperiet och gick ut ur kiosken, när han trodde att ingen såg tog han fram sin mobil och tog kort på mig och Aron. Jag lutade mig mot Aron och viskade i hans öra vad kioskgubben gjort. Det blixtrade plötsligt till i Arons ögon när han vände sig om och ropade på kioskgubben som var påväg mot parkeringsplatsen där hans bil troligtvis stod. Kioskgubben ryckte till och vände sig om mot oss.
-Varför tog du ett kort på oss? ropade Aron till kioskgubben som såg livrädd ut. Egentligen kunde jag förstå det, Aron såg faktiskt lite skrämmande ut med sin svarta skinnjacka och slitna jeans. Men det var inte sant han var världens snällaste och sötaste enligt mig. Korvgubben sa något ohörbart innan han rusade mot parkeringen. Aron vände sig om mot mig med samma utryck i ansiktet som kioskgubben hade tidigare. Jag rörde handen fram och tillbaka framför hans ansikte men han fortsatte bara stirra rakt fram som om han var i trams. Men när jag knäppte med fingrarna så vaknade han upp.
-Jag tänkte att vi kunde ta ett kort av oss tillsammans sa han och tog fram sin mobil. Vi båda log och han knäppte kortet.
-Kan du skicka det till mig? sa jag utan att avslöja för mycket, han fick absolut inte veta att jag tänkte skicka det till Jonna och Millan.
-Visst sa han och tryckte lite på mobilen. Jag hörde att det surrade till i mobilen och jag förstod att jag hade fått sms:et så jag struntade i att titta. När jag och Aron gick och satte oss på en parkbänk så hörde jag ett till surr från mobilen, jag tänkte att det borde vara ett sånt där påminnelse sms som påminner om att jag fått ett meddelande. Efter ungefär en timme skildes vi åt och jag började gå hem. Jag såg radhusen och kontainern med grafitin över, men när jag tittade noga kunde jag se att något hade ändrats sedan jag var där senast. Jag ändrade riktning och började gå mot kontainern istället. När jag var framme såg jag det, någon hade ändrat färgen på molnen till röda, gjort ett ledsen mun på änglarna och skrivit på den klara himmelen med stora röda bokstäver "kom tillbaka". Min blick var suddig när jag backade ifrån väggen, vem skulle komma tillbaka och isåfall vem ville det? Jag började gå mot mitt hus och ju närmare jag kom desto snabbare gick jag, tillslut sprang jag upp för vår uppfart, in genom dörren som jag smällde igen efter mig. Mamma som hade börjat laga middag blev väldigt överraskad när dörren smälldes igen, hon var van vid att jag inte ens stängde den ibland.
-Har det hänt något gumman?frågade hon allvarligt.                                                                                               Jag försökte hitta på en anledning till att jag sprang in och tillslut kom jag på en som hon skulle förstå. -Ja...ag såg en spindel sa jag stammande till mamma som la ner kökskniven på skärbrädan och kom fram till mig. Mamma kände på min panna som inte hade hunnit bli så varm och konstaterade att jag inte var sjuk men fick gå upp till rummet och vila lite innan maten. Mina ben vinglade lite när jag satte foten på första trappsteget och jag kunde höra trappen knarra som den brukade men den här gången var det på ett mer obehagligt sätt. När jag var uppe så gick raka vägen till mitt rum utan att titta mig omkring, inte för att jag trodde det skulle komma något monster eller så men det kändes bara tryggast. När jag var i mitt rum gick jag fram till min säng som var ombäddad som vanligt och satte mig på en gång på det vita lakanet som blivit beicht av åren. Mobilen som låg i min bakficka tog jag fram och den sjönk ner i mina knän när jag läste meddelandena jag fått tidigare. Det på Aron och mig kunde jag se en man i 40 års åldern bakom oss som såg ut som om han ville just mig något. Och den som jag trodde var ett påminnelsemeddelande var ett meddelande där någon med ett okänt nummer hade skrivit specifikt till mig "Kom tillbaka Lina". Det var samma text som på väggen förutom att den här gången var det till mig, eller hade texten på väggen också varit till mig. Men en sak visste jag, någon ville mig något om det var något ont eller inte visste jag inte men frågan var bara vem? Mer hann jag inte tänka förrän mamma ropade att det var middag, jag var inte så hungrig men jag åt lite iallafall för att det var tacos och för hennes skull. Efter maten gick jag och la mig, satte på mig en filt och messade lite med Aron som precis hade kommit hem för han skrev att han mött Melanie och att dem hade pratat lite. Klumpen i halsen jag haft tidigare kände jag började tränga fram igen så jag skrev att jag behövde lägga mig nu, även fast det inte var sant. Han frågade varför men innan jag han svara så hade ögonlocken stängts och jag sov redan djupt. Den natten drömde jag en dröm om mannen som varit på bilden med mig och Aron. Han sa att han var min pappa som skulle ta med mig hem till Frankrike. Jag trodde honom såklart inte så han satte sig på min sängkant och började prata med mig om Paris och varför jag skulle följa med honom men när jag sa nej så högg han tag i mina armar med sina sylvassa naglar. Allt kändes så verkligt men när jag vaknade kallsvettig i min säng på morgonen förstod jag att allt bara varit en dröm. Jag satte mig på sängkanten och fick plötsligt en känsla av att någon tittade på mig, det hände rätt ofta och mamma brukade säga att det bara var inbillning men den här gången visste jag att det inte var det.