Hoppet från himlen

Hon satte sig ner i den mörkröda skinnsoffan, tyngd av förtvivlan och sorg. Hennes blick vilade på den mörka natten utanför fönstret, bilarnas ljusa strålkastare när de susade förbi. Kyrktornets klocka som snart skulle slå tolv. De gråa taken som egentligen, med tanke på datumet, borde vara täckta med snö.

Minnet från middagen dök upp, middagen som hade förändrat hennes liv. De hade suttit vid middagsbordet, som vilken vanlig kväll som helst. Hennes föräldrar hade pratat, skrattat, men hon hade bara suttit tyst. Och sedan hade hon sagt det, berättat det som så länge hade tyngt henne. Reaktionen hade varit omedelbar. Efter att den första chocken hade lagt sig sa hennes föräldrar att hon kunde ge sig av, att de inte ville ha henne längre.

Senare samma kväll hade hon packat sina saker utan att säga adjö. Sovit över hos en kompis några nätter tills hon hittade något eget.
Och nu satt hon här, i en liten sjabbig etta som finansierades av hennes så länge sparade körkortspengar. Det var mörkt i den lilla lägenheten; hon brydde sig inte om att tända några lampor. Hon såg på bordet som hon hade dukat så omsorgsfullt, ifall de ändå skulle komma. De kanske hade fått hennes inbjudan trots allt. Om hon bara skulle resa sig upp och gå fram till fönstret så skulle hon kanske se deras välbekanta, silvriga lilla bil åka förbi i jakt på en parkeringsplats.

Snabbt sköt hon ifrån sig tanken. Hennes föräldrar skulle inte komma. De hade klart och tydligt visat att de inte ville ha med henne att göra, att hon inte är värd någonting längre.
Vilket i för sig stämde.
En ensam tår letade sig ner för hennes kind, och hon torkade snabbt bort den med handryggen. Klumpen i magen, som hade funnits där ända sedan middagen, hotade att ta över hennes känslor igen. Partierna under hennes ögon var röda och svullna av alla timmar hon hade tillbringat i sängen, gråtandes. Sakta lyfte hon handen för att sätta på tv:n, men hejdade sig i sista sekund. Det skulle bara påminna henne om alla tv-kvällar de hade haft tillsammans, hur de hade skrattat och haft kul ihop.
Hade de bara varit lögner? Om hon hade berättat tidigare, hade dessa små stunder av lycka ens existerat?

Sakta gick hon bort mot fönstret på darriga ben. Hon öppnade det, och den svala decemberkylan omslöt hennes kropp. Hennes tankar klarnade, och huvudet började sakta fyllas med tankar om framtiden. Hur skulle hon göra med lägenheten? Pengarna skulle inte räcka för evigt, och det lilla hon fick i studiebidrag hjälpte knappast till. Skulle föräldrarna hålla sig på avstånd för alltid? Aldrig prata, inte ens skicka något julkort?
Hennes funderingar avbröts av kyrkklockans dova slag, och himlen fylldes plötsligt med fyrverkerier i alla regnbågens färger. Högljudda skratt och rop hördes nerifrån, och händer sträcktes upp, som för att välkomna något magiskt och efterlängtat.
Först förstod hon inte vad det var, men hon brydde sig inte heller. Hon stod kvar i fönstret, orörlig, och stirrade ut i den mörka natten.
Det var inte förrän flera minuter senare som hon upptäckte de vita flingorna som kom dansandes nerifrån molnen.
Det hade börjat snöa.