Felix perspektiv
Oscar fattar inte. Varför förstår han inte hur jag känner?
Jag hade stormat ut från caféet och himmeln hade öppnat sig och regnet öste ner. Min bomberjacka var helt genomblöt och mitt hår låg platt på mitt huvud. Jag visste inte om jag grät eller om det bara var regnet, hursom hellst så brydde jag mig inte.
Jag trodde att jag äntligen hade hittat en vän. Men fan vad jag hade fel!
Oscar var aldrig en vän. En vän förstår hur man mår och känner. En vän finns alltid där.
Men vem skulle ens vilja vara vän med Felix Sandman?
Jag känner hur mobilen plingar till och jag drar upp den ur bakfickan.
Oscar: 14:38
Felix förlåt..
Det var inte så jag menade.
Kan du komma tillbaka så att vi kan prata igenom det?
Jag struntar i att svara. Han är inte värd ett svar. Istället fortsatte jag att gå hem.
Efter den långa promenaden var jag äntligen hemma.
Jag låste dörren bakom mig och sjönk ner med ryggen mot den. Jag begravde mitt ansikte i mina händer. Tårarna hade hysteriskt börja rinna ner längs mina kinder. Jag slog hårt i väggen med ena handen. Att slå saker vad ett av mina sätt att lugna ner mig. Den fysiska smärtan spred sig snabbt i kroppen och tog över den psykiska smärtan. Jag kollade ner på mina armar. Från handleden upp till axeln var fyllt med ärr. Varje ärr symboliserade hur jä*la misslyckad jag var.
Varför är jag så misslyckad?
Varför kan ingen förstå hur jag känner?
När jag trodde att jag äntligen hade hittat vän, så klagar han på mitt sätt att leva.
Fan, varför var han tvungen att rädda mitt liv!!
Tjena Coco här hoppas ni tyckte om kapitlet så hörs vi i nästa... KRAM
ILYSM
