Oscars perspektiv
"Oscar, vad gör du här?"
"Jag vill att du förlåter mig för de as jag var på caféet"
Jag kollade in i hans rödsprängda ögon.
"Felix?"
Han svarade inte. Hans blick flackade mellan mig och golvet. Vad hade hänt?
Jag kollade ner mot hans handled. Hans tröjarm hade åkt upp och tunnastreck och rött blod visade sig.
"Felix? Varför?"
Jag kollade allvarligt in i hans ögon. En ensam tår trillade ner för min kind. Jag vill inte se honom så här. Jag vill inte se honom när han mår dåligt.
"Du förstår inte"
Orden som han sa gjorde mig arg men
ändå så ledsen.
"Jag förstår mer än du tror"
Jag vet inte vart modet kom ifrån för orden bara flög ur mig.
"Vad menar du?"
Jag vet inte om jag vågar berätta.
Tänk så kommer han hata mig som alla andra.
Men Felix känns inte som en sån som
hatar andra.
"Lång historia" är mitt svar.
Hans ansikts uttryck ändrades från ledset till oroligt på bara ett par sekunder.
"Jag har all tid i världen. Du har funnits där för mig så många gånger så det är min tur att finnas där för dig för
en gångs skull"
Orden som han yttrar värmer hela mig och kinderna hettas upp och intar en röd nyans.
"Jag förstår" säger han när jag berättat min historia.
Vi hade förflyttat oss från hallen till soffan i vardagsrummet. Hans arm runt mina axlar och mitt huvud mot hans axel.
Jag vil bara stanna tiden för här känner jag mig trygg.
Även ifall vi inte är ihop så känns det bra.
Han är så trygg.
