Ett sista andetag [bad boy Ethan dolan]

4

[Olivia]

Varför pratade Jessica med Ethan? De kände inte varandra, hade aldrig träffas förrän nu. Jess kom fram till mig och tog upp mina böcker från asfaltet, räckte böckerna till mig. Min blick vart fast på Ethan som konstigt nog verkade obekvämt, det vart inte lik honom.

"Liv, detta är Grayson. Han går i min klass.", presenterade Jess.

Varför sade hon att han hette Grayson? Det vart tydligen Ethan med andra kläder, örhänget i örat och kepsen som satt i håret.

"Nej, det är Ethan. Han går i min klass.", rättade jag henne ilsket.

"Liv, det är Ethans tvilling, Grayson.", sade Ali. Jag såg på Jess som hade samma ansiktuttryck som mig, chockad.

"HAR DU EN TVILLING?", sade jag och Jess samtidigt som vi såg Grayson, kliade på håret.

"..Ja"

Jag är en idiot

Vad generad jag vart. Jag antog att han vart Ethan men egentligen vart de hans tvilling, som jag hade precis sagt att han var.. Så pinsamt. Skuldkänslor rusade i min tankar och jag vart tvungen att be om ursäkt.

"..Jag.. är .. så ..ledsen, trodde du var.. Ethan.", sade jag generad.

"Det är lugnt, det händer ofta att folk brukar tro att Ethan är mig och att jag är Ethan. Ibland kan vi inte ens skilja på varandra när vi tittar på gamla bilder av oss.", skrattade han.

Han fick oss alla att börja garva, jag såg hur jess höll på att ramla ned på marken och Ali, hängande på min axel som ett stöd för att inte kollapsa. Det lättnade stämningen.

Jag hörde en bil tuttande och fönsterrutan rollades ned. Mamma hade anlänt för att hämta mig och Jess från skolan. Vi skulle precis gå till jag kom på att jag hade glömt och introducera Ali för Jess.

"Jag höll på att glöma. Jess, detta är Alice. Hon går i min klass.", sade jag.

"Jag har listat ut det nu.", sade hon, fortfarande skrattades.

Vi bytte nr med Grayson och Ali och sade adjö. Jag och Jess gick mot bilen och satt oss i baksäten. Vinkade åt Grayson och Ali.

Bilfärden mot hem vart inte så långt, det tog cirka 10 minuter att köra. Verkade som att det inte fanns någon trafik. Vi körde in i avfarten och klev ut ur bilen.

Medans mamma gick och parkerade bilen in till garaget, gick jag och Jessica in i huset. Vi gick upp för trapporna upp till mitt rum, kastade av oss våra ryggsäckar och satt oss i sängen. Hon började prata om hur hennes dag vart, hur tråkigt det vart att gå i en annan klass. Vi pratade i vad som kändes timmar om himmel och jord.

Jag och Jess gick senare till vardagsrummet och tittade på någon kanal eftersom det fanns ingen bra på tv. Till slut somnade vi på soffan framför tv som vart forfarande på. Jag hörde svagt att någon ropade på mig, det var mamma som vart i köket.

"Liv.."

Jag såg strax att Jess sov i mina lår och jag vill inte väcka henne när hon sov fridfullt, jag lyfte upp hennes huvud försiktigt så hon skulle inte vakna och tog en kudde som stöd för hennes huvud. Hon vart antagligen i djup sömn. Jag gick in i köket och såg mamman sitta vid matbordet med huvudet nedåt, jag gick med små steg mot henne för att se om hon var vaken.

Jag kunde höra hennes tunga andetag in och ut, långsamt lyfte jag fram en stol nära henne. Plötslig vaknade hon utav skräck, vart helt svettig och antog att hon hade en annan mardröm.

Jag var tio när pappa lämnade oss och den kvällen är en av hennes värsta kvällar. Mamma hade väntat på pappa i soffan som alltid, då han hade varit ute och supat som vanligt. Men den kvällen kom han rasande hem och började kalla på mamma som sov i soffan. Jag var vid trappan för att se vad som hände. 

Pappa gick stappandes in till vardagsrummet och kastade ölflaskan på mammas huvud vilket gjorde att hon började blöda kraftigt. Jag gick springandes in och försökte trösta mamma, sa att hon behövde inte vara ledsen. Detta gjorde så att tårarna började rinna ner mot mina kinder, att jag fick se henne helt sårbar gjorde mig ledsen. 

Mamma skrek på mig att jag skulle gå tillbaks till mitt rum, men jag ville inte lämna henne fast hon fortsatt säga "gå till ditt rum, Olivia!". Jag förstod inte då varför hon ville att jag inte skulle vara där men nu har jag sett detta på ett högre perspektiv. Jag ställde mig hastigt upp och började skrika på honom att han skulle sluta, sluta skrika på mamma, sluta kalla henne fula ord. Det enda jag ville var att allt skulle ta slut. 

"Slutaaaa, du gör henne illa", snyftade jag. 

Han stirrade på mig med sina stora blågröna ögon och drog handen genom hans sandblonda hår, han tog allt som tillhörde honom och drog därifrån. Jag förstod inte vad som hade hänt men jag vart lättnad då. Efteråt sprang jag tillbaks till mamma som låg där nästan medvetslös, det rann fortfarande blod från hennes huvud. Jag ringde 112 och berättade att min mamma låg stilla där, och de frågade mig om hon andades fortfarande. Det gjorde hon, fast det var tysta andetag. De frågade mig vad jag hette och hur gammal jag va och sa också att de vart påväg. 

Efter några minuter kom ambulansen in i huset och tog med mig och mamma som låg i båren till sjukhuset. Det visade sig att hon hade kunnat dö om de inte kom i tid, de sa att hon nästan förblödde. Det vart tur att de kom, annars skulle mitt liv se helt annorlunda ut jämfört med idag. 

-----------

Hey fellas, ni har INGEN aning hur dessa månader har varit. Jag har haft såååå mycket att göra dessa månaderna att det har varit svårt att uppdatera kapitlar. Återigen är jag oerhört ledsen för att inte ha skrivit något. Btw, hoppas ni gillar denna kapitel. Har haft svårt att tänka på hur det skulle vara där i slutet men gick enkelt spontant där. 

Kommentera & rösta. 

Your one and only, Siham.