Twitter DM's - O.M

39

Kommer vara i textform nu ett tag, hoppas ni gillar det och inte slutar läsa (: (ps. Det är min pojkvän på bilden)

Jag gick snabbt in på Pressbyrån och köpte en snickers och en Loka innan jag gick och väntade på tunnelbanan som skulle ta mig till Globen. Jag kollade på HM och Bandy Melville påsarna i min hand och suckade kort. Hur hade jag tänkt att ha både dessa och ryggsäcken inne på konserten?

Tunnelbanan kom och jag gick in i den proppfulla vagnen och insåg snart att jag inte var den enda som skulle till konserten. Flera tonåringar och barn stod med stora skyltar och var målande i ansiktet med fyra bokstäver som bildade ordet Fooo. Jag skakade diskret på huvudet åt dem och satte mig på den enda lediga platsen i hela vagnen.

Jag gick ur tunnelbanan på hållplatsen som var mitt mål och jag började gå mot globen. Mina ögon styrdes mot den stora, vita och runda byggnaden och jag ökade farten.
Väl när jag var framme såg jag alla extremt långa köer som hade bildats utanför Globen och jag var nu tacksam för att Ogge hade fixat VIP till mig. Jag skulle aldrig orkat stå i dem köerna. Jag letade upp min egna lilla kö som det stod VIP vid och satte mig bekvämt ner på marken och stängde mina ögon.

Efter ett långt tag började alla köer sakta röra på sig och även kön jag stod i. Vi gick in i Globen och vi passerade ett par skåp som man kunde låsa in sina grejer i. Jag lirkade fram en tia och tryckte in min ryggsäck och mina kassar med nyköpta kläder i det lilla skåpet. Sedan fortsatte jag in i den stora arenan och jag såg scenen framför mig.

Jag stannade upp och började känna hur något vändes i min mage. Min panna och mina armhålor började svettas, mina händer skakade och tårar brände i mina ögon. Jag visste att detta skulle hända, jag visste att jag inte skulle klara det. Min panikångest steg i kroppen och jag vände mig om och började gå mot utgången men stannade upp när min telefon började ringa. Jag svarade utan att kolla vem det var som stod på displayen.

"Hej de-de äää Caroline" mumlade jag och fortsatte röra mig ut ur arenan.

"Caroline, jag hoppas att det inte är du jag ser som går ut ur arenan" Felix röst hördes högt i luren och jag stannade upp och vände mig om. Jag såg honom ingenstans och jag kunde inte förstå hur han såg mig.

"Felix, jag klarar det inte, det är för mycket" sa jag och svalde klumpen i halsen.

"Jodå, Carro! Det gör du visst! Skit i vad det nu är i din kropp som säger nej. Jag vet att DU vill se detta och du vet att alla vi killar, jag, Oscar och Omar vill att du ska stanna. Du vet att Ogge vill att du stannar" sa Felix och min kropp stannade upp i rörelser när Felix sa hans namn, Ogge.

"O-o-okej" mumlade jag och jag kunde höra Felix le.

"Carro sweatheart, du klarar det och jag tror på dig. Jag hoppas jag ser dig om ute i publikhavet om 20 minuter, jag måste gå nu" sa Felix och det blev tyst i luren, han hade lagt på.

Med bestämda steg gick jag tillbaka mot folkhavet som nu hade samlats runt scenen och jag ställde mig bland folket. Klumpen i magen som nästan var överväldigande tryckte jag ned och jag armbågade mig fram bland alla människor. Jag stod nu tre-fyra rader ifrån scenen och jag var nöjd över min prestation.

Med skakade händer stod jag och lyssnade på folkets susningar när länkarna fylldes med folk. Musik var på och jag sjöng högt med i Steal My Girl som spelades i högtalarna och jag log mot den okända tjejen vid min sida. Det är sånt som gör att konserter är så bra, gemenskapen mellan alla okända människor. Okända människor som gillar samma musik och har samma passion för ett band eller artist.

Efter låtens slut började ingen ny och folkets sus blev högre. Alla visste vad det betydde, konserten skulle snart börja. Ljuset i Globen släcktes och fansens skrik blev öronbedövande. En ljusshow på scenen startade och introt till Suitcase började plötsligt spelas i högtalarna. Snart syntes fyra svarta siluetter bakom det vita skynket och jag började skrika liksom alla andra i lokalen. Plötsligt droppade skynket och låten sattes igång och de fyra tonåringarna började dansa och sjunga. Jag såg dem inte så bra med jag sjöng högt med i låten.

Killarna närmade sig min del av scenen och snart kunde jag kunde plötsligt se honom. Han såg inte mig men jag såg honom. Jag såg honom, killen, på några meters avstånd som var anledningen till att jag var här, som var anledningen till att jag stannade kvar i lokalen, som var anledningen till att jag var vid liv och som var anledningen till mina tårar de senaste veckorna. Oscar Molander.

OBS OBS OBS OBS OBS VIKTIGT!
JAG HAR SLÄPPT EN LITEN PREVIEW PÅ MIN NYA BOKY THINGY SÅ NI KAN JU KOLLA IN DEN OCH MÖJLIGEN RÖSTA, KOMMENTERA OCH SAMT LÄGGA TILL I ERT BIBLIOTEK. TACK TACK!
Slut för mig, peace out.