I'm fine (F.s)

Fjortton

- f.s -
Felixs mammas perspektiv:

Det hade gått 24 timmar sen Felix kom in på sjukhuset och han hade fortfarande inte vaknat, han gnydde ibland, men han vaknade inte. Läkarna sa att det inte är bra att vi besöker honom så vi får sitta i väntrummet.
Jag hade också ringt till Oscar och sagt hur allt ligger till och att det skulle kännas bra om han och killarna var på plats. Han hade blivit chockad men sagt att han skulle skynda sig hit.

Så just nu sitter vi alla ( jag, Magnus, Felicia, Oscar, Ogge och Omar) i väntrummet utanför Felix rum.

Vi hade suttit här i nästan 3 timmar när vi hör röster innanför dörren in till Felix.

Det var Hans och en till röst. Den andra rösten var svag och rädd.

Dom pratade länge innan den svaga rösten började skrika att den inte ville.
- jag vill inte, jag, jag, inte. Rösten började yra och svamla innan den tystnade helt.

- det var Felix va?, Omar kollade osäkert upp mot mig och jag nickade ledset.

Hans öppna dörren och ställde sig sen framför den,
- det är så att Felix har vaknat, men han är såpass sjuk att han inte får lämna rummet i nulägget, även om det är födelsedagar som julafton. Tyvärr.

- får vi träffa honom?, Felicia kollade upp.
- ja, självklart, men han har fått lustgas för att han inte ska ta sig någonstans.

Vi reste oss upp och gick mot dörren till Felixs rum.

Oscars perspektiv: efter att ha fått samtalet om Felix så är man lite i chock, man hade liksom aldrig kunnat tänka sig att något sånt här skulle inträffa. Sen att det gått så långt att han inte får lämna rummet och måste gå på lustgas är som ett slag i magen. Hur kan han tro att det är något fel på honom.

När vi fått komma in i Felixs rum så är det som att någon springer om kull mig. Han bara ligger där, smal som jag vet inte vad, blek som lakanet han ligger på och ögonen matta och helt tomma.

Han har ett leende på läpparna men man ser att det bara är lustgasen som framkallar det. Han skrattar glatt medan hans ögon bara skriker ångest. Han sträcker fram armarna mot sin syster medan hans ögon bara vill att vi ska gå. Hon går osäkert mot honom och kramar honom lätt. Han skrattar medan han måste kämpa för att hans ögon inte ska slås ihop av trötthet.

När vi varit här inne hos honom i kanske en kvart så ser man så tydligt att han är sååå trött. Vi bestämmer då att det räcker för nu och vi lämnar honom bakom dom stängda dörrarna. Precis när dörren går igen bakom mig så blickar jag in genom det lilla fönstret på dörren och ser då att han redan sover.  Jag vänder tillbaka blicken och tänker  ' varför just du? '