Att hitta sig själv

Del 5- Träffen på Cafét

Melkers pers.

"Vad ska jag skriva?" undrar Lukas och jag märker att hans röst darrar.
Jag svarar inte utan lägger bara min hand på hans ben för att visa att jag stödjer honom. Jag kollar på hans mobil och ser sms:et.
"Igga" svarar jag.
Då stänger han av mobilen och kollar upp på mig, vi möter våra blickar och jag ler.

Det har hunnit bli torsdag på höstlovet och idag ska jag träffa Kassandra på ett café i stan.
Jag springer till bussen och kommer precis i tid. Jag trycker mitt busskort mot avläsaren och sätter mig sedan långt bak i bussen.
Jag tar fram mobilen och börjar skriva till Kassandra: "Sitter på bussen nu"
Jag skriver ingen emoji efter utan trycker bara på skicka och sedan skriver jag istället till Lukas: "Nervös"
"Det kommer gå bra" får jag tillbaka och blir genast lite säkrare.

Jag ska bara gå in, beställa nån kaffe och säga att om hon tycker om Muhamad mer än mig så är det dags att vi inte är ihop längre och att hon är en liten bitch som bara söker efter uppmärksamhet och status.

Jag kommer fram till cafét och beställer en liten frappe och sätter mig vid ett litet bord vid ett fönster.
Jag ser när Kassandra kommer in genom dörren. Hennes långa mörka hår ligger över axlarna och hon har en lång kappa och en beige halsduk runt halsen. Hon beställer en chai och sätter sig mittemot mig. Hon tar av sig halsduken och kappan och säger snällt:
"Hej, hur är det?"
"Bra"
"Näe, vad äre"
Jag säger vad jag vill få sagt och sedan reser jag mig, tar min frappe och går ut. 
Jag går förbi fönstret vi satt vid och jag ser hur hon möter min blick bitchigt.
Jag svarar genom att peka fingret till henne och hon gapar och snabbt tar hon sina saker och springer efter mig. Men hon hinner inte ifatt eftersom att jag joggar en runda och tränar intervaller varje torsdagkväll.

När jag sitter på busshållplatsen bestämmer jag mig för att åka hem till Lukas och sätter mig på bussen när den kommer 7 minuter senare.

Hemma hos Lukas berättar jag hur det gick och hur Kassandra reagerade när jag pekade finger och allting.
Han bara skrattar.

Lukas har ett skratt som ingen annan, det påminner om goda tider, på lågstadiet när vi inte lekte med alla andra barn utan satt i mysrummet och berättade historier för varandra.

Den kvällen tvingade jag Lukas att springa med mig och vi sprang hela vägen hem till mig och pratade och skrattade.