~The New Avenger~ (Fanfic)

~Avenger~

Plötsligt hörde jag (vi) ett mycket märkligt läte. De kom bakifrån. Jag (vi) vände mig blixtsnabbt om och såg en enorm arme av svävande, robotliknande varelser. Jag flämta till och la ena handen över ena pistolen. Men ingen gick till attack. De bara var där. De röda ögonen lyste som rubiner i robotarnas ögon. De stirrade på oss alla utan att röra en fena. Robotarna vände plötsligt blicken neråt. En man med en lång, grön mantel klev fram på en balkong lite läge ner. Det var Loke!
-Nämen titta, fin besök! Vad kan jag hjälpa er med då? Sa han arrogant.
Thor klev fram.
-Jag tänker köra med övertalning, viskade han och vände sig om och log med sitt charmerande leende bak mot oss.
-Kom hem! Alla dessa galenskaper för makt! Du har hela Asgård! En prins borde nöja sig med ett sådant stort rike! Sa han.
-Hem? Jag är hemma! Jag har en skyskrapa, en robot arme och min bror! Och juste! Jag glömde nästan att nämna att jag har min egen lakej. Sa han.

Robotarna skingrade sig och lät en mänsklig figur sväva fram. Jag hörde hur Natasha flämtade till. Då såg jag vem det var, Tony.
-Tony? Utbrast jag. Masken till Iron man dräkten var öppen och jag såg i hans ögon hur de var tomma och alldeles svarta. 
-Han är under mitt våld nu! Och det kommer ni alla vara i slutet av denna dag! Sa Loke och tittade nöjd upp på Tony. I den andra handen höll han en spira av guld.
-Men Tony ska inte kunna falla för din magi! Han har inte ett hjärta som oss andra hur hemskt de än låter! Sa Thor och såg nästan rädd ut.
-Min magi kan inte ens räknas med eran kraft! Jag må har varit borta från civilisation, men de hindrade aldrig mig ifrån att förstärka min magi! Svarade Loke och gav ifrån sig ett ondskefullt skratt. Sen gick allt snabbt. Clint gjorde ett hopp fram emot Loke innan någon hann stoppa honom. Loke var lika snabb, om inte snabbare, och lade sin Han la spiran mot Clints hjärta. Clints ögon blev alldeles tomma för en sekund, precis som Tonys. Sen gick han över till Lokes sida! Loke hade rätt i att hans magi hade blivit starkare...

Jag tittade på Bruce och nickade lätt. Han blinkade med ena ögat till svar. Sen hände något ofattbart. Bruce gav ifrån sig ett vrål. Sen växte han upp till en enorm, grön, muskelös Hulk. Jag hade aldrig trott att han var så stor. Loke såg ytterst förvånad ut. Alla robotvakter riktade sina metallspjut mot Bruce som blivit till Hulken. Alla var tysta. Plötsligt gav Hulken ifrån sig ett öronbedövande vrål. Alla spjut flög som på en signal mot honom.
Ett ofrivilligt "nej" passerade mina läppar. Jag skulle precis sikta på Loke och avfyra när Natasha stoppade mig.
-Underskatta inte Hulken, viskade hon. Alla spjuten hade träffat Hulken nu. Men inget av dem lyckades spetsa hans tjocka hud. De föll bara ner på golvet med slamrande ljud. Han såg inte ett dugg berörd ut. Enda tills han störtade på alla robotvakterna på en gång! De blev till skrot på mindre än två minuter. Några skrotdelar föll ner på marken och träffade den med ett klirr och några på marken nedanför skyskrapan.

Loke stod alldeles paff på balkongen utan några vakter. Men han hade fortfarande Clint och Tony på sin sida. Alla hoppade samtidigt på Loke så oförväntat att jag också blev rädd. Loke stod själv mot alla Avengers. Men jag var inte alls säker på att vi skulle vinna den här striden.
-Ta spiran! Skrek Steve mitt i kampen. Alla gick på spiran. Men Loke var smart. Han hade också förmågan att teleportera sig. Så det var precis vad han gjorde. Hela tiden. Ingen lyckades med så mycket som att nudda honom. Natasha och Steve sammarbetade genom att passa Steves berömda sköld mellan varandra och försöka kasta den mot Loke. Men den träffade inte en enda gång. Jag bara stod kvar där jag alltid stått. Jag kunde inte röra en muskel, jag var i chock. Men då hörde jag Natasha;
-Varför gör du ingen nytta! Du kan inte bara stå där som en idiot! Jag hörde de. Jag hörde hennes andfådda röst som skrek. Då fick jag en impuls.
-Rustningen! Gör den svag någonstans! Skrek jag så högt jag kunde. Fler robotvakter dök upp från alla håll. Men ingen rörde mig. De tog en stund innan Lokes rustning från benet med ett klirr ramlade av bit efter bit. Jag hann se Lokes irriterade min i mellan hans teleparti. Alla var runt Loke och någon kunde bli skadad. Jag hade ju aldrig skjutit förut, men jag tänkte inte döda honom. Thor hade bett oss att inte göra de. Jag skakade av nervösitet och drog långsamt upp en pistol och höll den med båda händer. Den siktade läge. De behövdes, men problemet var ju att Loke flyttade på sig hela tiden! Så jag bara sköt. En smäll så kraftig fick mina öron att domna av. Jag hade tryckts bakåt av kraften. Jag blundade. Och de tänkte jag gör tills någon sa nått. Det var helt tyst. Jag hörde hur vinden ylade. De var de. Ingen sa något så jag öppnade ögonen. Loke låg ner på marken. Nog levde han alltid i alla fall. Men jag hade prickat honom precis där jag velat. I foten. En röd pöl hade bildats under den. Han kved. Det kändes hemskt att jag faktiskt hade skjutit någon. Men ingen sa nått. Enda tills Thor tog upp spiran som Loke hade tappt av chocken. Jag hade träffat Loke i knät. Han bröt den på mitten.
Ingen sa fortfarande något. Men tystnaden bröts när vi hörde Tonys röst:
-Så ni klarade honom utan mig?! Sa han.
-Och mig! Instämde Clint. Alla skrattade. All förutom jag. Jag var fortfarande tyst.
-Nej, sa då Steve. Vi klarade honom inte. Jane gjorde de!
Jag kände att jag rodnade. Jag hade aldrig känt mig så glad och vettskrämd på samma gång.
Plötsligt kom Nick ut på balkongen med några vakter.
-Så tycker ni att det var värt de? Sa han med en något gladare stämma. Nu skrattade jag också.
-Vad gör vi med Loke? Frågade jag.
-Jag tar med honom hem, sa Thor.
-Han kommer komma tillbaka då, sa Natasha tveksamt.
-Vi fixar så att han inte gör de, svarade Thor.
-Några vakter tar honom till en cell så länge, sa Nick och knäppte med fingrarna. Två vakter kom fram och tog Loke med sig. De satte någon form av handboja runt hans händer. Ett blått sken lös från bojorna. Jag antog att det var någon form av magi.
-Jag hoppas att ni kommer helskinnade här ifrån, sa Nick sen.
-Vadå? Sa jag förvirrat.
-Ni har haft publik, svarade han och kikade över kanten till balkongen. Jag gjorde de också. En massa folk stod på gatan och jublade. Jag kunde inte göra något annat än att le.
-Jag tror att jag ser mig klass där nere! Sa jag. De andra nickade och gick tillbaka för att prata med en av vakterna som hade kommit med Nick.

Jag såg alla som trängdes där nere. Jag så Clary. Hon jublade och skrattade. Jag skrattade också och vinkade till henne. Hon hoppade upp och ner och jag kunde föreställa mig hur hon skrattade.

Jag gick till Nick.
-Jag viste att du kunde göra de! Plus, du uppfyllde våra krav. Sa han utan att titta på mig.
Jag nickade.
-Jag trodde aldrig att jag skulle få göra något som det här i hela mitt liv.  Sa jag.
-Livet kan överaska dig ibland. Jag hoppas i alla fall att du har fått en sak klar för dig bara. Sa han och började gå in mot skyskrapans insida.
-Vadå? Sa jag och sprang efter.
Han stannade, suckade och vände sig om och tittade mig i ögonen.
-Du är en Avenger.

~Hej! Så de där var en ganska lång del... Men jag hoppas att den var bra! Det var faktiskt den sista dekan sv den här lilla saken... Men det kanske kommer en del två, om ni vill ha det så får ni jättegärna skriva det! För att vara ärlig så vet jag inte riktig vem jag skriver till längre... Men jag tycker att det är kul! Remember, be a SCI-FI freak 4-ever~