Some horror story's (svenska)

Kvinnan utanför mitt rum

För två år sedan separerade jag och min sambo. Hon flyttade ut, och lämnade mig ensam i en villa som egentligen är alldeles för stor för bara mig. Livet kändes ganska tragiskt ett tag där, med mig ensam i det tysta, glest bebyggda och i övrigt ganska skogiga villaområdet. Jag försökte få huset sålt men det gick inte så bra. Och så en söndag, vid elvatiden på kvällen, efter att jag hade vandrat runt i huset och släckt lampor inför läggdags, hände något som förändrade allt. Jag släpade mig uppför trapporna till mitt sovrum på övervåningen, lade mig i sängen och läste jobbmejl på telefonen en stund. Sedan lade jag telefonen på nattduksbordet och vände mig om för att försöka somna. Förut, när Rebecca bodde med mig, hade jag aldrig sömnproblem. Nuförtiden tog det ibland flera timmar att somna in.

Kring kvart i tolv hörde jag helt tydligt hur det knakade i trappan på andra sidan väggen till mitt sovrum. Sovrumsdörren var stängd och bara trappstegen i mitten av trappan knarrade på det sättet, men ändå hördes det. Jag stelnade till i sängen och låg helt orörlig. Några sekunder gick, och så kom ett nytt knarr. Det var identiskt och kunde inte vara något annat än ljudet då någon som tog ett steg upp för trappan.

Jag tror det är omöjligt att beskriva hur en sådan upplevelse faktiskt känns. Min kroppstemperatur steg säkert tio grader, kändes det som, och hjärtat bultade så bröstkorgen skakade. Man kan leva ett helt liv, men det är först i ett sådant ögonblick man inser vad det innebär att uppfyllas av djurisk skräck.

Jag låg där i sängen och väntade ytterligare tio sekunder, men inget mer hördes. Med en jätteansträngning reste jag mig och gick upp ur sängen, så absolut tyst jag kunde. Jag tog tre mjuka steg fram till sovrumsdörren, låste den oändligt långsamt och insåg att jag inte hade andats ut på säkert en minut. Efter att ha samlat mig några sekunder tryckte jag örat mot dörren. Trettio sekunder gick. En minut. Fem. Skillnaden mellan skräckfilmer och situationer i det verkliga livet är att här kunde jag liksom inte fly. Jag var tvungen att vänta ut ljudet jag hade hört, utan någon tydlig gräns för när faran var över. Jag vågade inte öppna dörren. Kanske tycker man detta låter fegt, men då förstår man inte i överhuvudtaget hur det kändes där och då.

Efter kanske tjugo minuter lämnade jag dörren och satte mig på sängkanten. På nattduksbordet låg min telefon och laddade. Jag tog den i handen och satte den på ljudlöst, ifall någon mot förmodan skulle få för sig att ringa eller SMS:a mig. Hörde jag ett enda till ljud skulle jag ringa polisen. Inte för en sekund tvivlade jag på vad det var jag hade hört, det enda jag inte var säker på var vad det var som låg bakom ljudet. Jag hade inga husdjur. Ytterdörren var stängd och låst, det var jag säker på. Det fanns bara två avlägsna men naturliga förklaringar jag kunde tänka mig, den ena att huset satte sig på ett nytt sätt på grund av regnskurarna som hade varit på sistone, det andra att Rebecca skulle ha kommit tillbaka igen. Men varför skulle hon ha gjort det? Jag gick till fönstret och tittade ut över uppfarten till huset. Där stod bara min egen bil.

Det hela slutade i ett antiklimax. Jag satt där på sängkanten så länge att mina ögonlock blev tunga, och jag drogs ner i sömnen. Jag lade mig ner ovanpå täcket med mobilen i handen mot bröstkorgen. Och så vaknade jag igen av att solen sken in genom fönstret. Men till och med då, måste jag erkänna, var jag tvungen att förbereda mig lite och samla mod inför att låsa upp och öppna sovrumsdörren. Innan dess ringde jag till två kollegor och till Rebecca, och berättade om nattens upplevelse, egentligen mest för att få höra någon annans röst. Innan jag åkte till jobbet satte jag först på teven på högsta volym, med planen att den skulle göra mig tryggare när jag kom hem igen. Dessutom kollade jag motvilligt att källaren var tom och orörd. När jag till slut skulle lämna huset insåg jag att ytterdörren faktiskt var olåst. Jag måste ha glömt att låsa den när jag kom hem med matkassar dagen innan. Den obehagliga känslan av att ha fått besök av någon blev ännu svårare att avfärda.