Hur kungen förlorade sin skatt

Det var en gång en väldigt rik och snål kung som härskade över ett litet kungadöme.

    Kungen var inte intresserad av de flesta stadsangelägenheterna, men varje gång den årliga skatten kom in blev han mycket insatt. Om skatten var ovanligt hög strök han sig nöjt över skägget och kunde till och med ge sin rådgivare ledigt över en helgdag. Om skatten inte var till hans belåtenhet fick hela slottet genast veta det.

    Skatten förvarades i en massiv kista inne i hans sängkammare. Utanför sängkammaren var det alltid posterad minst en vakt, för kungens värsta rädsla var att skatten skulle bli stulen.

    En dag kallades fyra personer till kungens gemak. Det var en underlig samling människor som befann sig inuti rummet. Det var en ung flicka, en äldre man, två män i uniform och kungen med sin rådgivare.

    Kungen satt på en majestätisk stol, men trots storleken på stolen fick kungen knappt plats. Han snurrade på en av guldringarna som satt åt runt hans knubbiga fingrar och talade till människorna.

    - En av er kommer att bli hängd imorgon, sa han med blicken fäst på ringen.

    Det blev tyst i rummet. Alla förutom männen i uniform hade bleknat.

    - Ursäkta mig, ers höghet, men får jag fråga varför? sade den blonde mannen i uniform.

    - Ha! Varför? Ja, det kan man sannerligen fråga sig, svarade konungen innan han skrattade så att han fick dubbla hakor.

    - Hans hövlighet har blivit bestulen, pep kungens rådgivare, vars huvud knappt räckte till den sittande kungens axlar.

    - När jag vaknade från min middagslur igår kväll såg jag att skatten var borta, berättade kungen. Klockan sju såg jag den senast.

    De fyra personerna i rummet såg på varandra. Kanske undrade de vem av dem som stulit skatten? Eller vem som skulle bli hängd?

    - Gaston, sade kungen mot den blonde mannen, du tycker om pengar har jag hört. Är det inte så?

    - Inte mer än den gemene mannen, svarade han.

    - Men du hade möjlighet att stjäla skatten igår, eller hur? Du var ju posterad som vakt.

    - Det är riktigt, svarade vakten. Men Tomas stod med mig från klockan sex.

    - Är det så? frågade kungen med blicken vänd mot den andre vakten.

    Vakten nickade till svar.

    - Men det betyder inte att ni inte gjorde det tillsammans! utropade kungen och log illmarigt.

    Den lille mannen vid kungens sida hostade till och kungen vände sig mot honom med en irriterad uppsyn.

    - Ja?

    - Ers höghet, det var vakter posterade i båda anslutande korridorer. De intygar att männen inte gått förbi dem innan deras tjänstgöring var över. Och männen som avlöste vakterna intygar dessutom att de gick tomhänta hem. 

    Kungen muttrade någonting ohörbart innan han reste sig så att hans mage skakade.

    - Men du, sa kungen och pekade på flickan, du är ju alltid i mitt gemak. Bäddar och tvättar eller vad du nu gör.

    Flickan svalde och hennes händer började skaka.

    - Du är en snäll flicka det vet jag, annars skulle jag inte låta dig vara så nära min kära, kära skatt, fortsatte kungen. Men du är också klipsk, eller hur? Du och din familj skulle leva ett mycket gott liv på guldet. Mitt guld.

    - Jag, jag, stammade flickan.

    - Jag, jag, härmade kungen. Erkänn!

    - Jag åt middag med resten av tjänstefolket från sju, och sedan gick jag hem, sade flickan med gråtfärdig röst.

    Kungen vände blicken mot sin rådgivare.

    - Är detta sant?

    - Ja, ers excellens. Ett halvt dussin personer har intygat att hennes närvaro, sa mannen med gäll röst.

    Kungen satte sig ned igen med en duns.

    - Jag vet att en av er har tagit min skatt, röt han. Frågan är bara vem av er som tagit den.

    Den blonde vakten sneglade på den äldre, den enda av de misstänka som inte blivit förhörd än.

    - Du!

    Kungen vände blicken mot den fjärde personen, som stod med sina händer på den utputande magen. I håret och ansiktet hade han mjöl och han stank av stekos.

    Mannen såg upp från golvet.

    - Ja, ers nåd?

    - Även du har tillgång till mitt gemak, och skulle behöva lite extra i fickan, sa kungen.

    - Jag kommer upp med dina måltider, ja. Men jag är mycket nöjd med mitt arvode som kock.

    - Men du har en sjuk dotter, eller hur? Hennes medicin måste vara kostsam. Tillräckligt för att frestas av mina tillgångar.

    Kungen log, nöjd över sin egen listighet.

    - Det är riktigt att det kan vara svårt med utgifterna ibland, medgav kocken. Men igår kväll åt jag middag med min familj.

    Kungen såg omedelbart på sin rådgivare, som nickade häftigt.

    - Aaargh, skrek kungen och såg upp i taket.

    Han tystnade i flera minuter och ingen vågade säga någonting, eller ens andas.

    - Dåså, iväg med er. Varför är ni fortfarande kvar här? röt han till slut.

    De fyra personerna gick iväg och när dörren efter dem stängts vände sig kungen mot sin rådgivare.

    - Ge order om att stänga stadsportarna, ikväll ska alla hus genomsökas.

Den kvällen möttes tre personer i ett rum på ett värdshus tre mil utanför staden. En av människorna, en blond man som stod ovanligt rakryggad hivade upp en stor säck på bordet i rummets centrum.

    - Är det alla pengar? frågade den enda flickan i rummet. Hon hade fortfarande på sig den svarta klänningen och det vita förklädet som signalerade hennes position som piga.

    - Jag trodde det skulle vara mer, inflikade kocken.

    - Det är mer, svarade vakten. Men jag kunde inte bära upp allting själv. Resten finns i sadelväskorna där nere.

    - Vi kommer att räkna allting sen, sa kocken skarpt med blicken på vakten, som bara nickade till svars.

    - Jag tycker att det är viktigast att vi kommer längre bort från staden, sa pigan och flackade med blicken mellan fönstret och dörren.

    - Vi har bara några mil kvar att rida till vi når landgränsen, mannen vi mutade för att ta oss ut från staden sparade oss mycket tid, svarade vakten med lugn, stabil röst.

    - Och sen då? frågade pigan. Vad gör vi då?

    Vakten log.

    - Ja, det finns ju alltid fler kungar med stora skatter och små förnuft.